Jag brukar kunna citera Julia Roberts i Pretty woman och lugnt säga "but i am here now". Njuta av solen även då molnen hotar, njuta av en kort semester som snart ska ta slut och just mena "but i am here now". Njuta av stunden, som iblande kan hotas av analkande oväder. 

Men nu, sörjer jag redan något som ännu inte inträffat. Jag vågar inte ta ut en sekund av glädje utan räds istället stunden som kan komma. Jag gråter mest hela tiden och min vackra vackra man torkar mina tårar ömsint som om han älskade varje tår. Han är den finaste och tar hand om sin ogifta fru som om jag vore en prinsessa. När hon kräks håller han hennes hår och när hon somnar med huvudet i toastolen somnar han på golvet bredvid. Och dom älskar varandra.

 Vi älskar dig.