Det tåls att sägas flertalet gånger. Jag har hela livet på mig att jobba. Men jag vill inte vara hemma längre, från jobbet. MItt jobb, är vad jag älskar att göra. Få förunnat älska sitt jobb och jag har inte önskat känna mig som en sur disktrasa vill jag lova. Vill stråla och må som en prinsessa. Men så är jag realist och menar att jag står ut med krämpor. Att må illa, vara trött och ha lite av tjock sirap i huvudet. Men missförstå mig nu inte, jag tar precis vilka krämpor som hest i vilket kaliber som helst bara du stannar hos oss. Men, att kräkas upp mot 20 gånger per dag, med självklara påföljder av det. Sedan få sådan foglossning att bälte och kryckor är det enda som tar mig framåt vissa dagar gör mig ledsen vissa dagar.

Sätter mina kollegor och chefer, ekonomi och logistik på pottan och jag känner mig som en bov i sammanhanget, samtidigt som jag ska ta hand om mig själv och R. F menar jag jag jobbar på R och att jag gör allt rätt som inte pressar viljan till det yttersta. Och sedan ler han lite åt mig när jag tar mig till glassbilen och tillbaka och med gråten i halsen av smärta tycker att det visst var ganska långt till glassbilen över gatan. Gå nio timmar om dagen, undvik vila, rulla sängar till och från op med tillhörande pat, var skärpt och alert dagen igenom och äventyra inte någon/någon. Pat i fokus och jag förstår vad F ler åt.

Jag har hela livet att jobba och var sak har sin tid.

Igår fick vi höra hjärtljuden och vi log från öra till öra.