Efter att jag avslutat en film nyligen så började jag fundera på hur en hamnar i livet där en hamnar. Vilka som är med och formar en. Med vilka vi delar betydande minnen och med vilka vi skapar nya. Jag tänker på en gammal vän som på distans kvarstår så där lite lätt. Med vem jag delar många minnen men som jag då aldrig förstod skulle komma att betyda så enormt för min uppväxt. Som jag då trodde var orsaken till många tårar och vakennätter. Men som egentligen inte alls var orsaken. Orsaken till vakennätterna var en livets läxa. Att fundera på hur en blir någon i ljuset av någon annan. Och försvinner i frånvaron av ljuset. När jag grät var det i frånvaron och när jag log var det i ljuset av dig. En tonårsläxa. Att lära sig le oavsett i vilket ljus någon annan ställer dig under.

En annan mycket kär vän som jag stod och står mig så fantastiskt nära min vän Klara. Som har följt mig under livets resa i med och motgång men aldrig lämnat min sida. Idag växer våra barn upp tillsammans och deras mammor ska aldrig sluta älska varandra. Vi är en del av varandras historia och jag är så tacksam att få fortsätta dela den historian och nu framtid med dig. Med dig kunde jag till slut förstå hur viktigt det var att lära sig le oavsett vem som förser oss med tid. Med dig ville jag vara mig själv. Vi hittade hem i varandra och även om årgången på oss gjorde att vi ofta kämpade med oss själva och människorna omkring oss kunde vi nog ändå vila i varandra för vi förstod det så väl. Något som jag förstår idag. Det är nog därför du finns kvar så betydande i mitt liv.  

Sedan blev jag äldre. Medgång avlöste motgång och jag såg till att omge mig av människor som enkom gav mig ros. För att jag inte lärt mig att hantera ris. Och jag valde att surfa på medgång. Tro högt om mig själv och aldrig titta ned. För då rasade allt. Och jag kände mig liten. Oviktig. Osedd. Det var som att tonårens tid inte var förbi. Jag försvann när jag inte försåg mig själv med ljus. När jag inte presterade bra nog, när andra inte gav mig lovord och en highfive. När pojkvänner inte satte mig högt upp då blev jag åter 16 år och jag gav makten åt andra att bestämma värdet på mig själv. Ljus gav mig medgång och mörker gav mig motgång. På det sättet gav jag makten, även som vuxen att låta andra bestämma när jag ska känna lycka, värde och fullkomlig briljans.

Efter en separation senare i livet blev jag oväntat och inte alls välkommet gravid. Det som jag så länge längtat efter gjorde så ont och bilden av fullkomlig lycka grumlades på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Jag plockades ner från vågen av medgång och skakades om ordentligt. Nu handlade det inte om i vilket ljus någon annan såg mig. Nu handlande det om i vilket ljus jag såg mig.  Det kändes som att flera år passerade av prioritering och känslostormar. Att välja livet som ensam mamma var som att klättra i berg utan att ha en partner som säkrar dig. När missfallet sedan var ett faktum föll jag hårt och osmidigt ner. Smärtsamt och allena träffade det rakt in i sorgehålet.

Det visade sig senare att den där sorgen kom att bana väg för något helt nytt. Den sorgen kom att bli högst betydande. Avgörande. Den graviditeten kom att föra med sig så fantastiskt mycket kärlek. Ett hjärta som började slå och sedan slutade slå banade väg för mina två söner. För min man och vårt äktenskap. Så liten i storlek men så enormt stor i kärlek och jag är evigt tacksam.

När barnen kom in i mitt liv slutade jag vara 16 år. Jag är idag inte längre beroende av andras visade uppskattning, av highfives eller av rosor. Och jag kan se att tårar, vakennätter och sorg allt syftar till att lära oss något. Visar oss vägen. Om jag förstod det när jag var log i ditt ljus och när jag grät i ensamhet hade jag kanske kunnat njuta av vår vänskap där som 16 åring. Men vi delar en betydande historia och för den är jag tacksam. Och är även idag när du skickar tips och råd på vägen. Det finns en värme och närhet i distansen och jag tror det är just för att vi delar en historia.

Med min älskade vän Klara finns det en innerlighet och en självklarhet som jag tror aldrig kommer sina. För vi delar en historia och vi delar varandras framtid. Du är lika klar som korvspad för mig.

Med min man delar jag min vardag, framtid blir historia och historian blir vår framtid. Och med dig och barnen skapar jag mitt eget ljus.

Nu har det gått en tid sedan flyttlasset från Finntorp skeppades över till den som idag är vår hemvist. Det går inte en dag som jag inte funderar över vårt val. Om det verkligen är för oss. Gråa dagar, regnet och blåsten. Mammaledighetstristess delux med två äldre barn som behöver aktiveras. Varje dag. När förskolan ännu inte påbörjats och när vi inte känner allt för många på öjn blir dagarna långa. Med Fredrik på jobbet och med flyttkartonger som klär väggarna från golv till tak blir jag inte mitt bästa jag. Blev jag inte mitt bästa jag. Det krävdes en månads slit för att känna att vi nu lever i ett fint hem, i VÅRT hem. Inte i någon annans hem. Det krävdes gula små vårblommor längs den vita kalkstensfasaden, en utslagen lila krokus, fågelsång och barn som sliter av sig jackan i farten. Det krävdes förståelsen för hur närheten till storslagen natur väcker fantasin för barnen som har allt. Det krävdes ett HEM, det krävdes vårt hem. Barnen och mannen sover och den trötta mamman som gör nattjobb på helgerna njuter av sena vardagskvällar - i tystnad.

Att ta ett beslut att flytta från familj, vänner och jobb är verkligen inget lätt beslut. Men mycket har de senaste åren påmint oss om att livet är bräckligt och att drömmar är till för att förverkligas. Våran dröm är att skapa något nytt. Att ihop med barnen möta det nya. Vår dröm är huset som drömmer om oss. Att aldrig sluta skapa, att ha rum att njuta av och i. Vår dröm är mer av det goda livet.

Idag har vi hälsat på några vänner här på ön. Som likt oss är nyinflyttade på ön utan tidigare koppling hit. Dem flyttade för arbete och har varit här i sex månader nu. På fredag går flyttlasset härifrån. Och ett nytt äventyr väntar dem. Det är så lärorikt för mig att se hur livet inte har en rak utstakad bana, att allt inte är hugget i sten och att vi människor är flyttbara. Vi har idag utforskat en ny del av Gotland. Brisund och Själsö. En plats där du stannar upp och låter själen vila ett tag. Det är som att kliva in i en ny tidszon, där stressen lämnas vid tröskeln. Där lek, fantasi och frid råder. Tack för en mycket fin dag.

Igår lekte vi riddare vid Romaklosters ruin. Barnens tveksamma uppsyn när vi stannade vid en grå mur och några lamm ersattes snabbt med glada hejarop och härliga fantasilekar.

Vår äldsta son har svårt att vara kreativ när han erbjuds en uppsjö av leksaker. Men har en fantastik fantasi när omvärlden krymper och tingen blir färre. Igår var bevis just på det. Med sitt träsvärd i ena handen förvandlades ruinen snabbt till en riddarsaga med pokemonattacker och följa John lekar på största allvar. När hjärnan fick detta utrymme och kroppen fick göra av med frustration och spänningar blev resten av kvällen så varm och trivsam. Jackpott liksom.

Idag är tvivlen färre och jag njuter av vår vardag. Och vardag blir det alltid. Nu väljer jag sängen och välkomnar en ny vårdag. Och ny vardag.

För att det kliar i mig. I fingrarna som längtar efter att berätta. Att vi ska prova på ett annat liv. Det är så spännande. Så stort att välja äventyret och drömmen. Så stort att lämna älskade vänner och familj bakom. Så lätt. Så så svårt. 

Idag bor vi bland flyttkartonger. Lite sjukor har hälsat på för att berätta för oss att vi snart är inne i februari. Några har kommit och passerat, några nya har hälsat på med lite feber och hosta. Men det går framåt idag. Lådorna fylls och vi chockerar oss själva dagligen med den kopiösa mängd saker vi sitter på. Det är så skönt att flytta, rensa ut och lämna bort. Det är så jobbigt att flytta, rensa ut och lämna bort. Vi längtar efter huset som längtar efter oss. Under tiden hyr vi en flygelbyggnad i Ganthem. Med kyrkan på ena sidan huset och med ridskolan som närmaste granne. Med kaminen och bastun, med det bruna badrummet från 70-talet, utan badkar. Med dem vackra fönstrena och med den vackra dörren in så välkomnar Kumble oss med en äldre charm i vit kalksten.

Jag räknar med känslor som spelar på alla strängar. Som hoppar från lycka till ångest på två röda. Och jag välkomnar alla känslor för att vara så rättvis mot mig och barnen som möjligt. Det är en stor flytt som måste välkomna alla känslorna. Men med den absoluta tron på att detta blir bra. Blir annorlunda, blir tomt och fullt på en och samma gång.

Jag vill fortsätta berätta om hur våra dagar ser ut på Gotland. Hur en stor flytt går till och vad vi möts av för känslor. Det kommer ni till en börja kunna läsa om här.

Både jag och Fredrik har landat fasta tjänster. Barnen har fått plats på en förskola vi har varit och hälsat på. Vi hyr ut vår lägenhet och vår stuga vi Vallsta. Vi har en flyttfirma som hjälper oss över med vårt giganstiska bohag. Saker har hamnat rätt och vi kan i lugn och ro bo in oss i det nya äventyret. Vardag blir det vart vi än kommer och vi flyr idag inte från något. Vi vill bara ha en annorlunda vardag, en som inspirerar och leder oss från köer och vardagsstressen. En som leder oss in i kreativitet, in i natur och storslagen historia och vykortsköna vyer. Hur kan jag säga nej.

Och hur kan jag säga ja.

För att längtan trumfar.

Från här till kalkstenshawaii.

Natti natti   

"Var den person du vill att dina barn ska bli" stod det i boken jag läser. Det är en av anledningarna till att sitter här i väntrummet. Jag tränar hårt. Svettas på insidan när min PT ger mig dem svåra frågorna. När jag tar mig an min livskompass och funderar över vem Emelie egentligen är. Med vad fyller jag mitt liv och hur ser mina värderade riktningar ut.

Hur många av er som läser det här lever egentligen det liv ni vill ha. Är den mamman, sambon, dottern/sonen ni ville vara. Har det jobbet och har den hälsan ni önskade ha. I en perfekt värld. Hur ser ditt liv ut där. Och hur strävar du efter att nå dit.

Nu är det min tur.

/ Emelie

Det känns som att hösten nu öppnat sin dörr för oss att kliva in i. Inte helt ovälkommet ändå. Det känns lite som första dagen på resten av vårat liv as we know it. Båda barnen går nu på förskola. Fredrik har lämnat sin post som hemmavarande pappa och cyklar nu till jobbet varje vardag i veckan. Mitt jobbschema rullar på och jag trivs med vårt liv idag. Jag har valt mediyoga på måndagkvällar och väljer att lyssna inåt, att lägga fokus på andningen och att lära mig lyfta anus och urinrör upp, upp och upp för att sedan slappna av och bli en mer nära och harmonisk mamma, fru och vän. Jag väljer att promenera, äta sådant jag mår bra av och jag har dem senaste tre veckorna snart tagit mig igenom tre böcker. Stort ändå.

Alfons har vuxit kanske en meter av att vara storebror. Fast han får sina vansinnesutbrott då och då, fast han kan vända humör på ett korvöre och fast hans fokus är helt ur fokus så ser vi att han har vuxit över sommaren. Han är klok. Och Rasmus har visat framfötterna, han tar för sig av sin omgivning. Han börjar knäcka språkkoden och nu rullar orden ur honom lite mer för var dag. Han har väl inte ännu riktigt köpt konceptet förskola men är på god väg.

Jag och Fredrik planerar inte så mycket framåt just nu. Vi väljer att landa i den vardagen som nyss börjat ta form. Det är skönt att komma på banan med vardagen och sedan om ett tag se vart den leder oss.

Alfons vill utöva yoga med mig hemma och det kanske inte är en sådan dum ide. Han tjatar om att sitta på ullmattan och lära sig det där med yoda som blir hans ord för det där med yoga.

Jag beslutade mig för ett tag sedan att jag skulle lära mig att säga nej, med bestämdhet. Och säga ja med eftertryck. I detta har jag även fått en son som inte fullt lika påstridigt försöker rasera alla nej jag kommer med. Allt oftare kommer en suck följt av en lång rad av ord som alla syftar till att jag är tråkig. Men han accepterar mina ord och jag känner mig respekterad.

Detta har även medfört att jag själv har börjat lyssna mer inåt, i syfte att ta reda på vad det är jag vill och vad jag känner och vad jag behöver. Jag lyssnar inåt för att ta redan på vad min kropp behöver och jag försöker tillgodose alla kroppens önskemål.

Det handlar inte om stora förändringar. Det handlar inte om något fjunigt nyårslöfe vars enda traditon är att ta hål på löftet. Det handlar om att jag har rätt att må bra. 

No one is you and that is your power.  

Sov gott.   

Lämnar här ett bildminne från senaste månaden. 

Sista bilden är ena halvan av vår underbara barnvakt. Där Alfons får skapa efter idé och vara där han älskar - mitt i fantasin. 

För över en månad sedan gifte jag mig med Fredrik. Under tiden var Rasmus sjuk. Han hade hög kvarhållande feber och mådde inte bra. Ett tag senare förstod vi att han var rätt sjuk. Han lades in för ett mycket lågt blodvärde, fick en blodtransfusion och utredning påbörjades. Även om det inte passerat överdrivet lång tid har det inte varit någon rolig tid. Oron stor, farhågorna större och provtagningarna många. Idag sa läkaren att dem har landat vid en diagnos och att det är övergående och självutläkande. På frågan om Rasmus idag var friskförklarad sa läkaren ja. Hans benmärg producerar nu röda blodkroppar och han ligger stabilt i blodvärde. Under den här tiden slängde Rasmus min mobil i en kanna vatten, snart därpå knäckte Rasmus även mina glasögon på mitten. Världsliga ting i sammanhanget och kanske ville Rasmus ge igen för varje provtagning jag utsatt honom för. Idag satte vi punkt för den här resan, min lagade telefon dök på på posten och mina nya glasögon hämtades ut hos optikern. Underbara barnvakter som förgyllde Alfons dag och när jag köpte två trisslotter vann jag på båda. Vi blev inte nämnvärt rikare i plånboken efter skrapet men idag drog vi den största vinsten. Två friska barn. Kunde inte bli bättre.

Vi har glädjen att ha så fina vänner som hört sig utav med värme, samtal och kramar. Som ställt upp och givit av sin tid och kärlek.

Tacksamheten hos mig är enorm.  

Idag har vi varit åter på sjukhuset. Rasmus behöver idagsläget inte vara inneliggande vilket vi är så tacksamma för. Vi har tagit del av provsvar både från dagens prover samt från prover tagna i fredags. Rasmus har förhöjda infektionsparametrar, han har höga blodplättar och ännu trots blodtransfusion något låga röda blodkroppar som också är lite omformade. Det läkaren förklarade idag är att dem tror att Rasmus drabbats av något som heter TEC. Som är övergående och självutläkande. Är det så så är det det bästa av scenarierna. Då har vi vunnit på lotto och Rasmus förutspås bli återställd. Vad vi inte vet är vart i ett sjukdomsförlopp Rasmus befinner sig. Det gör att vi hela tiden följer hans värden, även dem som hela tiden sett bra ut just för att inte missa en plötslig försämring. Läkarna letar brett och vi känner oss trygga. Dem har nämnt olika sjukdomstillstånd som kan orsaka den här blodbilden och vi håller fortfarande andan tills dess att vi är ute på andra sidan.  Vi vet alltså inte helt vad som drabbat Rasmus men vi ser med tillförsikt på framtiden.

När jag tidigare tittat på Dr House så har det varit intressant sett från läkarnas sida. Det dektetiva arbetet som förs eggar den nyfikna hjärnan. Jag har tidigare inte identifierat mig med patienten eller patientens familj. Idag är vi familjen som är i händerna på Dr House som på sachsska har lite mer social kompetens än serieläkaren.  

Så, hur mår Rasmus då är frågan vi får från våra underbara vänner och bekanta. Rasmus mår okej. Han leker på bra men blir plötligt väldigt trött och kan sitta över en timma helt still i mammas knä. Han har inte mycket energi och vi ser att han fortfarande inte är återställd. Men han har färg. Han har en underbar ljusrosa pussmun som älskar att pussas och hans små händer söker din för en välförtjänt high-five. 

Idag besökte vi himmelen på sjukhuset. Lekterapin. Vilket ställe. Fullt av fantasi, lugn, stimulans, färg, form, avslappning, lek och röjig aktivitet. Det fanns något för alla åldrar och här fick killarna en rolig stund fritt från oro och rädsla. Vi fick med oss hem autentiskt material att leka och tog bilder på pappa i lförd en något liten läkarrock och stetoskåp. 

Nu är vi åter  hemma för lite skön vardag. På torsdag upprepas provtagningen och nya prover läggs till dem gamla.

Jag funderar mycket på hur Alfons tar detta. Han har inte alltid lätt att sätta ord på känslor och har innan detta starkt ogillat att vistas i sjukhusmiljö. På akuten kom Alfons till mig nära och sa att han var orolig för sin Massus. Efter det tyckte han att sjuk det kunde man vara hemma. Och sedan ville han ha hamburgare. Alfons kämpar lite med sig själv ibland och vi med honom. Vi gläds åt hans upptåg men försöker hjälpa honom undan toppar och dalar i sitt humör. Samma dag som vi åkte in med Rasmus var vi på morgonen hos Malin vår arbetsterapeut som hjälper Alfons med tyngdtäcke, timers och andra smarta hjälpmedel i vardagen. Vi ser hur han påverkats av Rasmus sjukdom. Han har haft en högre nervositetsnivå i kroppen än vanligt och stuttsar lite mer än vanligt. Nyss kom han ut från sitt rum och berättade att han inte ville ha sina tår längre. Att det var jobbigt att dem hela tiden rörde på sig när han skulle sova och ligga still. Han undrade om vi inte kunde skära bort dem eller iallafall klippa bort dem. När jag förklarade hur viktiga tårna är och hur fina och bra dem är för honom kunde han tänka sig att bara knyta ihop dem. Efter lite mer samtal kom vi fram till att jag skulle killa honom på ryggen för att han ska kunna tänka på något annat. Nu sover han lugnt. Innan han somnade pratade vi lite om dagen, han lyssnade utan att avbryta men hade inte så mycket själv att säga. Det var kul att göra skattkistan sa han innan han vände sig om för att sova.

Det är inte lätt att se båda barn där dem befinner sig och fånga upp deras outsagda tankar och känslor samtidigt som en hanterar sina egna. Men med lite avbrott och vardag tror jag vi mår bäst. Vi är hemma i vårt fina hem. Omges av varandra och av vänner. Vi är allt bra lyckliga. 

Sov gott.