På måndag ska jag på gravidmassage, ligga på en bänk med ett stort hål i för magen att hänga ner igenom. Hur kul kommer inte det se ut. Jag läser: "Gravidmassage stärker ditt immunförsvar och gör dig stark och frisk under hela graviditeten. Gravidmassage har även en lugnande effekt på både dig och barnet och är speciellt framtagen för gravida. Vår massör arbetar med djupa långa knådningar för att på så sätt motarbeta vanlig muskelvärk i rygg, axlar, nacke, armar och ben". "Touch Research Institute, University of Miami School of Medicine, i USA har visat att gravida som får regelbunden massage har lägre halter av stresshormon och färre komplikationer i samband med förlossningen. Dessutom minskar riskerna för tidigt födda barn". Jag gillart och undrar varför jag inte gått tidigare. Tänker att jag ska kosta på mig det några gånger innan duedate. Hemma pysslas det om och boas men någon massage får jag leta med ficklampa efter. Så bänken med hål i får det bli en gång i veckan. Har en gång kvar på vattengymnastiken och jag gör vad jag kan för att slappna av och förbereda min trasiga kropp för att springa sju mil utan paus. 

I natt hade jag regelbundna förvärkar som när jag klev ner i ett varmt bad klockan två på natten tillslut klingade av. Men ett tag trodde jag det var på gång. Förvärkarna fortsätte men med glesare mellanrum och jag fick ändå sova lite. Så från två helt, totalt sömnlösa nätter har jag välsignats med lite sömn ändå. Och jag känner mig nöjd.

Jag känner mig tråkig, befinner mig i en bubbla och säkert inte mindre än 80 % av mina tankar uppfylls av förlossning, klimpen och föräldrarskap. Ska det vara så? Och nästa fråga blir, står ni ut? Hur står ni ut?

Sedan var det julklappar. Har bestämt mig för vad som ska inhandlas, frågan är bara hur det ska inhandlas. Jag försöker få något vettigt ur min sambo, vad önskar dina föräldrar sig? Syskon? Men jag har förstått att det mest är jag som känner mig stressad i min stillavarande tillvaro här hemma. Vill ordna, boa, göra rätt och göra klart. Men så gör du med...investerar och följer dina aktier. Samlar på investeringsportföljer för att familjen ska må bra. Vi boar och ordnar för oss och jag känner mig lugn. Om jag bara får lite massage...  

Idag ska du ut för att käka middag med två vänner, ta ett par glas och ha det gott. Jag kollar film och känner mig avslagen där jag ligger. Blundar för stöket i hörnen och tänker att det kommer en dag imorgon också som ska fyllas. Till helgen kommer J och nästa vecka är det massage, mödravård och fika inbokat.

I helgen ska vi göra pärlplattor inspirerat av gudbarna J och H. Jag har tänkt att vår gran i år enkom ska prydas av diverse fina pärlplattor. Så i helgen ska det pysslas. Kanske även bakas en och annan pepparkaka eller kanske lussekatt.

Så till dig F. Hittar du en taggad liten kavel är du så välkommen att köpa en sådan till hemmet. Och till mig   

Jag sitter och läser en tidning och så gråter jag några tårar, för sådan är jag just nu. Jag läser ur "Vi föräldrar" och inser att jag nog snart ska till att bli en sådan, förälder. Jag känner mig löjlig över mina små snyftande där jag sitter. Jag läser medan jag sitter på toa och jag vickar från sida till sida. För så är det när en ska till att kissa. Någon ligger och trycker på, samtidigt blockeras vägen ut och vickandet möjligör för fri (are) passage. Tills nästa gång.

Idag åkte jag upp till skanstull med K och hennes lilla B. Vi tog deras bil och efter en tur in på HM, ett provrum och lite amningsbh:ar gav kroppen upp och vi åkte hem för att fika.

In på coop för matköp och menande blickar och ord som sa att - "nu är det inte många dagar kvar inte"... nä, jo eller alltså hör jag mig säga. Fyra veckor och kvinnan undrar om jag behöver bärhjälp. Folk är bra gulliga ändå. Men avböjde erbjudandet och nu väl hemma orkar jag ingenting, stackars Fredrik som väntas hem till sin stora trötta padda.

Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och förbereda för middag. 

Idag kom inte dagsljuset fram bakom allt det gråa. Men med lite tända ljus och skönsjungande blomster livar jag upp dagen och skurar lite lätt i badrum och tycker att dagarna ändå är rätt vackra. Lite snoriga, lite tunga, lite långa. Men ändå rätt vackra.

Jag tänker lite på huruvida jag kommer sakna den här magen och klimpens fömåga att utföra konstnärliga trick med kroppen, klimpens styrka och smidighet som känns hårt och knotigt inuti mig. När vårt barn är ute och alla månader av knuff, buff och puff plötsligt ekar tyst och tomt inuti mig.  Hur kommer jag då uppleva vakumet inuti när vårt barn ligger på mitt bröst. Jag är beredd på all världens olika känslor som kommer ta tag i mig och skölja över mig som en våg. Det har varit en tuff graviditet det här, och hur många tårar som än har gråtits kan jag tro att även med klimpens vackra fingrar runt mitt så kommer jag sakna magen och dina hårda knuffar dagarna i ända. Samtidigt längtar min kropp efter avlösning. Att befrias från smärta och illa fungerande dagar. Med 40 dagar kvar tills dess du är beräknad att komma ut till oss skapar vi ett välkomnande bo för dig att landa i. Vi pratar mycket om dig hemma, om vem du är och vem du är lik. Vi pratar också mycket med dig och låter dig veta precis hur mycket vi längtar efter dig. Och du svarar, kommunicerar tillbaka högt och lågt och vi njuter av dig var dag.

Idag är det söndag och om en vecka är det första advent. Idag har Fredrik och jag ordnat till lite ute på altan och Yoda har gått en sväng över golvet. Ätit och hittills haft en hälsoskön söndag. Resten av dagen under filt med tända ljus, nära mina kära, Fredrik och Klimpen      

Jag saknar mitt jobb. Jag saknar min roll, identitet och mitt yrkesmässiga halvdana självförtroende. Jag är havande, går hemma och väntar, när jag går vankar jag som en anka. Jag fikar med vänner i hemmets lugna vrå, och den enda fysiska aktivitet jag utövar är i en varmvattensbassäng tillsammans med ett gäng andra vankande ankor. Mitt liv ser annorlunda ut idag. När jag slutade skolan stod världen öppen och jag mådde så oförskämt bra. Jag hade träffat kärleken och jobbet var lärorikt. Rätt var det är så blev vi gravida och helt plötsligt stod jag inför min livs dröm. Just då när livet var som bäst, blev det ännu bättre. Men min kropp fick slita hårt i denna graviditet och jag blev snabbt sjukskriven. Tänkte att efter vecka 12 är jag åter i form och arbete. Veckorna gick och jag låg i fosterställning över hinken, foglossningen slet mig itu och arbetet fick vänta. Ännu fler veckor flöt oss märkbart förbi och idag med sju veckor kvar till det att drömmen landar i våra armar saknar jag arbete, produktivitet och min yrkesmässiga drift. 

Men så tänker jag, aldrig har jag väl varit så produktiv och skapande som under denna tid. Min kropp har hållit kvar, kämpat på och skapat ett liv, ETT LIV. Som är en produkt av kärleken mellan oss. Och så känner jag mig genast helt bekväm med situationen och lämnar oro inför framtiden bakom mig för snart håller vi drömmen i våra armar och arbetet får vänta på mig. För jag ska bli mamma. Hade vi tänkt.  

Det är bara jag och klimpen hemma ikväll. Fredrik åkte efter jobbet till hovet för att se män fightas med varandra. Slå varandra, ibland eller ofta så att det blöder. Jag har inte förstått vad som är häftigt, roligt eller spännande. Som träningsform ser jag med lätthet hur vi tränar för att uppnå en bättre form men jag har svårt att se hur vi tävlar i att snabbast eller med mest teknik kan få sin motståndare besegrad med blödande huvud och sprucken läpp. Men så förstår jag inte allt heller och så får det vara.

Så ikväll är det du och jag klimpen. Jag funderar mycket på hur man undviker som förälder att föra över sämre sidor av sig själv på sina barn. Oro, ängslan och smärre hangups som en kan dras med. Vardagsbekymmer mest men som jag med stor kärlek vill befria mitt barn ifrån. Ibland ser jag människor handha sina barn med komplett idioti. Sätta sina egna behov framför sitt barns, inte ens se vad för behov barnet sitter på. Ikväll är jag ledsen när jag tänker på barnen utan egen rösträtt. Det finns sånt ute i landet - det vet alla. Det är våran skyldighet att de barnen rösträtt.

Jag sysslar med mental förberedelse här hemma. Det står nu en spjälsäng ihopskruvad och vi plockade hem babypåsen från barnmorskan förra veckan. Jag behöver njuta, våga och lyfta upp bra dagar och vara värd dem. Denna underbara tid jag lever i har varit full oro och riktigt svåra och jobbiga dagar. Svåra smärtor som påminner om sånt med dålig utgång, kräkningar och stillaliggande som skulle få vem som helst ur spel tänker jag för att trösta mig. Jag stötte i förbifarten ihop med en bekant i veckan och efter vårt korta samtal tänkte jag på hur konstigt det är, hur fel det kan kännas inuti en, att längta så otroligt länge efter något, något som ska förändra, komplettera och förgylla. Längta efter den bästa av drömmar, och sedan när det kommer så visar det sig att man mår så dåligt, att njutande helt eller delvis uteblir. Det är en svår emotionell krock som sker och först nu börjar jag finna njutning. Samtalet vi hade, det korta, bekräftade så mycket för mig ska du veta. Ett kort möte i förbifarten gjorde så mycket för mig. Och idag ser jag till att njuta, också av vetskapen att när mitt vackraste hjärta är i min famn är dessa månader en tid som ligger bakom mig.

I onsdags var jag på vattengymnastik. Första passet kändes som en längre löprunda och jag var otrolgt slut vid hemkomst. Men också så otroligt glad för mina benspark, åttformationer med armarna under trögt vatten och avslappningen i takt till Melissa Horn i högtalarna. Passet innehöll också mental träning med andningsteknik och genomgång av förlossningens olika skeden och faser. Vi flöt runt som våra barn i fostervatten och kände sköna sparkar. Jag gjorde vad min kropp tilllät och jag såg på de andra kvinnorna och deras magar - är jag en av dem? Är det jag som ska bli mamma, föda barn och älska och arbeta varje dag för att vårt barn ska veta hur otroligt älskad han/hon är? Det är tydligen det och jag lägger mig hand på dig mitt hjärta och klappar på dig med förundran - hur hände det här? Jag är lycklig.   

För några dagar sedan på kvällen fick jag massa sammandragningar som klockades som regelbundna. Och samtidigt tyckte jag att vår klimp i två dagar varit lite mindre aktiv. Inte svarade på knuffar och inte slog sina tvåhundra kullerbyttor per dag. Ringde upp till förlossning för att konsultera och efter samtal blev jag ombedd att komma upp till dem. Fredrik tänkte att nu blir det till att sitta och vänta och packade sin väska med böcker och jag slängde ner några äpplen. Vi tog en taxi upp till SÖS. Fredrik tyckte nog det här med att klocka var något kul så han klockade taxins framköring till fyra minuter, färden upp till åtta minuter och tiden som förlöpte innan vi låg på ett rum med två barnmorskor och en läkare hade visst en tid på mindre än fem minute förlöpt. Fredrik känner sig nöjd. CTGn letar hjärtljud och då min oro ger ett smärre adrenalinpåslag sätter såklart klimpen igång då med multipla kullerbyttor och sparkar på CTG-elektroden som ska mäta hjärtljuden i det här fallet. Så levde runt gjorde du minsann och efter ett tag kunde barnmorskan även få en kurva på dina hjärtaljud. Läkaren ville kolla med ultraljud hur det såg ut och vi konstaterade att klimpen minsann hade hicka. Efter att hon kollat runt lite snabbt och menat att det såg bra ut frågade hon oss om vi visste vad det var för en sort på klimpen. Det visste vi alltså inte sa vi enstämmigt. "Men det vet jag" så hon, "och det säger jag inte", och så drog hon snabbt bort proben. Efter det kände hon på livmodertappen som lutade bakåt än så länge och hon menade att allt va som det skulle. Men att vila bort sammandragningar var att rekomendera och jag menade att jag faktiskt inte gör mycket annat. Men jag ska försöka lite mer och kanske tänka på att även vila oros-själen och träna än mer mental avslappning.

Väl på väg hemifrån i hissen ner sa jag och Fredrik till varandra "jaha, då borde hon sett en liten snorre då". Och log brett. Men fortfarande blir det en överraskning för oss.

Tidigare har jag oroat mig för prematur födsel med tanke på klimpens hälsa och så gör jag fortfarande. Men nu har jag även en ny anledning till oro inför en prematur födsel infunnit sig för mig. Satt och räknade på det där med anställning och fp. Jag har en tini tiny marginal för att få ut en själig peng och kommer du ut lite för tidigt så förändras f-pengen åt det sämre hållet. Berättade min oro för Fredrik och fick läsa till svar "men älskling pälskling. Ekonomin löser sig. Nudlar är billigt och kärleken gratis. Inte oroa sig". 

Så jag säger:

Gud giv mig sinnesro att acceptera

det jag kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

God morgon.

Så tråkigt. Jag gör något dumt, det är tankspritt och det är klantigt. Jag tappar bort något. Gör dumt, men det är en sådan sak av sådan karaktär som vi alla kan råka ut för. Du har gjort det själv. Det vet jag. Men jag får skäll som ett litet barn får skäll av en vuxen som vill bemästra. Och jag mår än sämre än jag nyss gjorde om möjligt. Jag förebrår mig själv illa och när något händer där jag "misslyckas" tycker jag att världen går under. Och nu säger du att det är precis vad den gör. Ifrågasätter med "hur kunde du"-frågor och där står jag med skammen högröd i ansiktet.

Det är den absolut tråkigaste sidan av dig och gör mig inte mindre förvirrad och tankspridd. Kanske får jag bita mig själv i rumpan och känna hur det känns. Kanske gör jag likadant själv. Men aldrig till dig. Aldrig får jag dig att känna dig dum, eller klantig, omdömeslös eller förvirrad. När du frågar vad du lagt något säger jag snällt vart du lagt det. När du gör dumt viftar jag bort det som en klackspark och försöker hjälpa dig istället.

Men vi är ju olika där.

Följde en tråd på ett forum på nätet jag blev snabbt insyltad i. Skrev mina åsikter i frågan med blandad respons från ros till ris. Enkelt förklarat skriver ofrivilligt barnlösa, fd ofrivilligt barnlösa, och de som inte sitter på den erfarenheten i ett av trådstartaren svårt dilemma.

För att läsa in sig i tråden länkar jag till den här nedan. http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m55030047-1.html

Jag går inte in på vad den handlar om, eller vilken funktion mina inlägg kom att ha men den väckte en del funderingar om identifikation, om min erfarenhet som sanning för fler, om solipsism och om kommunikativa och erfarenhetsmässiga krockar.

Jag läste om en tjej som efter flertal år som ofrivilligt barnlös med IVF och misslyckanden i bagaget tillslut blev gravid. Under sina år som barnlös fann hon det svårt med andra gravida kvinnor, stora magar och prat om havandeskap. Nästintill ångestframkallande för henne och hon undvek i mån av möjlighet den världen. Under en mammaträff för förstagångsgravida på mödravården kom hon på sig själv att konfronteras med hur djupt identifikationen som barnlös går. När hon klev in genom dörren till rummet för mötesplatsen högg det till i henne vid bara åsynen av alla stora magar som satt i en cirkel. Det som hon undvikit i så många år, det högg till som alltid förr, men så tittade hon ner på sin vackra stora gravida mage och hon påminde sig själv om hur hon nu bytt grupp, tillhörighet. Men hon skulle aldrig ändå kunna dela upplevelsen av sin graviditet med någon som aldrig stått inför det som kan upplevas vara jordens undergång, det eventuella i att möta vuxenvärlden men att ändå stå utanför. Att vara barnlös är som att aldrig bli riktigt inkluderad. Aldrig riktigt förstå, vara lite mindre kvinna. Kan liknas med en sorg som tiden aldrig läker, som tiden som salt i såren. En sorg som för att göra den bärbar blir en identitet. Och som absolut kan göra en bitter.

För att inte uppleva det totala utanförskapet så söker ofrivilligt barnlösa gärna upp varandra, delar erfarenheter, bekräftar och bildar ”kontaktnät”. Det kan tillslut bli ett ”vi mot dem” och ett eget språk kommer till och vi förstår varandra, det blir viktigt. Det är en stor tröst under den tiden vi tillhör den gruppen, tills den dagen tänker vi, som vi byter sida. Men se det gör vi aldrig helt. Vi kommer alltid föra de barnlösas talan. För VI var där en gång. Märk gärna hur jag väljer att skriva ”vi”. Det är en svår, vad jag väljer att kalla för ”transition period” där jag till en början kommer finna en ovilja att förstå den nya världen och deras känslor. Kanske för att jag inte vill att mina erfarenheter, känslor och upplevelser av sorg ska gå ”ominda”, en rädsla för att det ska glömmas bort. Under denna övergångsperiod kan jag komma att trampa på ömma tår. Men jag lär mig en ny identitet och det är svårt.

Vidare tror jag vi alla lever efter hur det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelse, att den logiska konstruktionen av min värld bygger på mina egna sinnesintryck/erfarenheter. Och om så är fallet tror jag att förståelsen för varandras värld försvåras just för att vi sitter på olika sanningar, kartor som min man brukar säga. - Nu har vi olika kartor och därför kommer vi inte förstår varandra så som vi så desperat vill. Och därför krockar samtalen och försöken till att vinna över en person på ”sin” sida av verkligheten.

Upplevelsen av att vara gravid kan inte delas med någon annan, den är precis så unik som du. Mitt havandeskap är inte en generell beskrivning av hur något borde eller brukar vara. Det grundas på gener, erfarenheter, på bagaget jag bär. Men den ÄR ett känsligt ämne. Om vi tänker efter så ryms det ”borden” och ”brukar” på fler området i din graviditet. Barnmorskan, tidningar och böcker sitter på fler. Många grundade på vetenskapligt basis, på empiri. Medicinsk fakta som måste finnas och som jag är evigt tacksam för. Men mycket är föreställningar emellan oss på gatan. Frågor på flertalet forum lyder ”När är det okej att sätta ihop spjälsängen?”, ”Hur tidigt köpte ni vagn?” ”Är det okej att njuta av sex under graviditeten?”. Frågor och funderingar som rör det normala i en graviditet, ofta för att vi är oroliga och vill att allt ska gå bra förstås. Men också för att vi inte vill avvika. Vara ett unikum, vara den enda som känner eller ha det på ett visst sätt. Vara unik men aldrig ett unikum, ensam i sitt slag. Men graviditeten är just så unik som du är. Och även upplevelsen kring den. Och allt som ryms i den är en sanning för den som bär barnet och för pappan som står bredvid.

Så, vi vill höra till, vara en del av en grupp. Bli bekräftade och ser till att identifiera oss med en sorg för att orka bära den. När vi sedan ska byta tillhörighet blir det svårt och magen vi bär kan ses som en svek för den som fortfarande står kvar där borta i sorgen. När vi är i den nya gruppen så fanns där också borden och brukar som ger oss identiteten ”gravid”. Men jag glömmer hur unik just MIN situation är och glömmer hur unik DIN situation är och för det ber jag om ursäkt. Men jag vet inte bättre. Än min situation. Ska vi bara enas om att graviditeter är känsliga ämnen. Med föreställningar och idéer som gör samhörigheten stor, vi kan prata med varandra. Men vi förstår aldrig riktigt varandra. Vi vill bara mest höra till.

Jag vill inte lämna bakom mig erfarenheten av att vara ofrivilligt barnlös. Men jag vill lämna bakom mig det bistra, sorgliga och ensamma i att vara ofrivilligt barnlös. Det är jag inte längre. Men glömmer aldrig.