Följde en tråd på ett forum på nätet jag blev snabbt insyltad i. Skrev mina åsikter i frågan med blandad respons från ros till ris. Enkelt förklarat skriver ofrivilligt barnlösa, fd ofrivilligt barnlösa, och de som inte sitter på den erfarenheten i ett av trådstartaren svårt dilemma.

För att läsa in sig i tråden länkar jag till den här nedan. http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m55030047-1.html

Jag går inte in på vad den handlar om, eller vilken funktion mina inlägg kom att ha men den väckte en del funderingar om identifikation, om min erfarenhet som sanning för fler, om solipsism och om kommunikativa och erfarenhetsmässiga krockar.

Jag läste om en tjej som efter flertal år som ofrivilligt barnlös med IVF och misslyckanden i bagaget tillslut blev gravid. Under sina år som barnlös fann hon det svårt med andra gravida kvinnor, stora magar och prat om havandeskap. Nästintill ångestframkallande för henne och hon undvek i mån av möjlighet den världen. Under en mammaträff för förstagångsgravida på mödravården kom hon på sig själv att konfronteras med hur djupt identifikationen som barnlös går. När hon klev in genom dörren till rummet för mötesplatsen högg det till i henne vid bara åsynen av alla stora magar som satt i en cirkel. Det som hon undvikit i så många år, det högg till som alltid förr, men så tittade hon ner på sin vackra stora gravida mage och hon påminde sig själv om hur hon nu bytt grupp, tillhörighet. Men hon skulle aldrig ändå kunna dela upplevelsen av sin graviditet med någon som aldrig stått inför det som kan upplevas vara jordens undergång, det eventuella i att möta vuxenvärlden men att ändå stå utanför. Att vara barnlös är som att aldrig bli riktigt inkluderad. Aldrig riktigt förstå, vara lite mindre kvinna. Kan liknas med en sorg som tiden aldrig läker, som tiden som salt i såren. En sorg som för att göra den bärbar blir en identitet. Och som absolut kan göra en bitter.

För att inte uppleva det totala utanförskapet så söker ofrivilligt barnlösa gärna upp varandra, delar erfarenheter, bekräftar och bildar ”kontaktnät”. Det kan tillslut bli ett ”vi mot dem” och ett eget språk kommer till och vi förstår varandra, det blir viktigt. Det är en stor tröst under den tiden vi tillhör den gruppen, tills den dagen tänker vi, som vi byter sida. Men se det gör vi aldrig helt. Vi kommer alltid föra de barnlösas talan. För VI var där en gång. Märk gärna hur jag väljer att skriva ”vi”. Det är en svår, vad jag väljer att kalla för ”transition period” där jag till en början kommer finna en ovilja att förstå den nya världen och deras känslor. Kanske för att jag inte vill att mina erfarenheter, känslor och upplevelser av sorg ska gå ”ominda”, en rädsla för att det ska glömmas bort. Under denna övergångsperiod kan jag komma att trampa på ömma tår. Men jag lär mig en ny identitet och det är svårt.

Vidare tror jag vi alla lever efter hur det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelse, att den logiska konstruktionen av min värld bygger på mina egna sinnesintryck/erfarenheter. Och om så är fallet tror jag att förståelsen för varandras värld försvåras just för att vi sitter på olika sanningar, kartor som min man brukar säga. - Nu har vi olika kartor och därför kommer vi inte förstår varandra så som vi så desperat vill. Och därför krockar samtalen och försöken till att vinna över en person på ”sin” sida av verkligheten.

Upplevelsen av att vara gravid kan inte delas med någon annan, den är precis så unik som du. Mitt havandeskap är inte en generell beskrivning av hur något borde eller brukar vara. Det grundas på gener, erfarenheter, på bagaget jag bär. Men den ÄR ett känsligt ämne. Om vi tänker efter så ryms det ”borden” och ”brukar” på fler området i din graviditet. Barnmorskan, tidningar och böcker sitter på fler. Många grundade på vetenskapligt basis, på empiri. Medicinsk fakta som måste finnas och som jag är evigt tacksam för. Men mycket är föreställningar emellan oss på gatan. Frågor på flertalet forum lyder ”När är det okej att sätta ihop spjälsängen?”, ”Hur tidigt köpte ni vagn?” ”Är det okej att njuta av sex under graviditeten?”. Frågor och funderingar som rör det normala i en graviditet, ofta för att vi är oroliga och vill att allt ska gå bra förstås. Men också för att vi inte vill avvika. Vara ett unikum, vara den enda som känner eller ha det på ett visst sätt. Vara unik men aldrig ett unikum, ensam i sitt slag. Men graviditeten är just så unik som du är. Och även upplevelsen kring den. Och allt som ryms i den är en sanning för den som bär barnet och för pappan som står bredvid.

Så, vi vill höra till, vara en del av en grupp. Bli bekräftade och ser till att identifiera oss med en sorg för att orka bära den. När vi sedan ska byta tillhörighet blir det svårt och magen vi bär kan ses som en svek för den som fortfarande står kvar där borta i sorgen. När vi är i den nya gruppen så fanns där också borden och brukar som ger oss identiteten ”gravid”. Men jag glömmer hur unik just MIN situation är och glömmer hur unik DIN situation är och för det ber jag om ursäkt. Men jag vet inte bättre. Än min situation. Ska vi bara enas om att graviditeter är känsliga ämnen. Med föreställningar och idéer som gör samhörigheten stor, vi kan prata med varandra. Men vi förstår aldrig riktigt varandra. Vi vill bara mest höra till.

Jag vill inte lämna bakom mig erfarenheten av att vara ofrivilligt barnlös. Men jag vill lämna bakom mig det bistra, sorgliga och ensamma i att vara ofrivilligt barnlös. Det är jag inte längre. Men glömmer aldrig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...