Det är bara jag och klimpen hemma ikväll. Fredrik åkte efter jobbet till hovet för att se män fightas med varandra. Slå varandra, ibland eller ofta så att det blöder. Jag har inte förstått vad som är häftigt, roligt eller spännande. Som träningsform ser jag med lätthet hur vi tränar för att uppnå en bättre form men jag har svårt att se hur vi tävlar i att snabbast eller med mest teknik kan få sin motståndare besegrad med blödande huvud och sprucken läpp. Men så förstår jag inte allt heller och så får det vara.

Så ikväll är det du och jag klimpen. Jag funderar mycket på hur man undviker som förälder att föra över sämre sidor av sig själv på sina barn. Oro, ängslan och smärre hangups som en kan dras med. Vardagsbekymmer mest men som jag med stor kärlek vill befria mitt barn ifrån. Ibland ser jag människor handha sina barn med komplett idioti. Sätta sina egna behov framför sitt barns, inte ens se vad för behov barnet sitter på. Ikväll är jag ledsen när jag tänker på barnen utan egen rösträtt. Det finns sånt ute i landet - det vet alla. Det är våran skyldighet att de barnen rösträtt.

Jag sysslar med mental förberedelse här hemma. Det står nu en spjälsäng ihopskruvad och vi plockade hem babypåsen från barnmorskan förra veckan. Jag behöver njuta, våga och lyfta upp bra dagar och vara värd dem. Denna underbara tid jag lever i har varit full oro och riktigt svåra och jobbiga dagar. Svåra smärtor som påminner om sånt med dålig utgång, kräkningar och stillaliggande som skulle få vem som helst ur spel tänker jag för att trösta mig. Jag stötte i förbifarten ihop med en bekant i veckan och efter vårt korta samtal tänkte jag på hur konstigt det är, hur fel det kan kännas inuti en, att längta så otroligt länge efter något, något som ska förändra, komplettera och förgylla. Längta efter den bästa av drömmar, och sedan när det kommer så visar det sig att man mår så dåligt, att njutande helt eller delvis uteblir. Det är en svår emotionell krock som sker och först nu börjar jag finna njutning. Samtalet vi hade, det korta, bekräftade så mycket för mig ska du veta. Ett kort möte i förbifarten gjorde så mycket för mig. Och idag ser jag till att njuta, också av vetskapen att när mitt vackraste hjärta är i min famn är dessa månader en tid som ligger bakom mig.

I onsdags var jag på vattengymnastik. Första passet kändes som en längre löprunda och jag var otrolgt slut vid hemkomst. Men också så otroligt glad för mina benspark, åttformationer med armarna under trögt vatten och avslappningen i takt till Melissa Horn i högtalarna. Passet innehöll också mental träning med andningsteknik och genomgång av förlossningens olika skeden och faser. Vi flöt runt som våra barn i fostervatten och kände sköna sparkar. Jag gjorde vad min kropp tilllät och jag såg på de andra kvinnorna och deras magar - är jag en av dem? Är det jag som ska bli mamma, föda barn och älska och arbeta varje dag för att vårt barn ska veta hur otroligt älskad han/hon är? Det är tydligen det och jag lägger mig hand på dig mitt hjärta och klappar på dig med förundran - hur hände det här? Jag är lycklig.