Nu åker killarna iväg för att bada. Lämnar mig själv ett par timmar. Ganska skönt, får egentid i hemmet jag sällan tillbringar tid i nu. Få pyssla lite med bortglömda ting i byrålådan. Utanför skiner solen till skillnad från gårdagen som fullkomligt regnade bort framför mig. Senare under dagen möter jag upp mamma för att gå till graven. Så vackert det kan vara under alla helgons skinande helg på en kyrkogård. Tusen brinnande ljus lägger sig som ett varmt täcke och värmer upp den kalla jorden. Bromma kyrka uppfördes under andra hälften av 1100-talet och räknas således som en av Stockholms äldsta byggnader.

I kväll kommer Isacs och våran allas vän J över och tillbringar natten här. Tänkt är att vi firar min födelsedag redan idag. Lite god mat och trevligt sällskap, en go film eller lite karaoke medan barna leker för fullt och njuter av stimmet med ett inre lugnt. När barn leker självständigt, skrattar så de kiknar och ler från öra till öra då mår jag bra i magen. Så ser det tyvärr inte ut alla gånger.

Att komma till Stockholm känns bra, att komma hem till D känns skönt. Rädslan att det skulle kännas annorlunda infriades till viss del, men för att tala från hjärtat så blev smällen inte så svår. Jag så väl som D anpassar oss väl till ”återföreningen”. Jag tror det till största delen är distansen som orsakar problem, snarare än ”återföreningarna”. Vi har haft goda samtal inför resa och framtid. Vi är inte varandras förutsättningar utan mer av en bonus och så länge det upplevs som en bonus utan beroendeskap överhängande så är det gott och väl. För nu. Vi har pratat realitet inför resa och den själsliga distansen som det kommer att skapa, kanske mer än den enkelt geografiska och tidsmässiga. Den är enklare att ta sig runt. Den känslomässiga distansen tvingas fram som en copingmekanism för att 100 procent vara närvarande i resan man ställs inför. Och för att erfarenheterna inte kommer att delas med D. För att ett tydligt utanförskap kommer att ske. Och man får inte vara naiv genom att tro annat. Det är inte första längre resan jag gör. Det är inte en hypotes utan vidare grund utan antagandet är gjort på erfarenhetsbaserad kunskap vill jag mena. Jag har rest i sällskap så väl som ensam och man förändras alltid genom resor och möten med andra kulturer och människor, om man tillåts förändras i.e Den största reflektionen kan hända sker inte under upplevelsen utan snarare efterhand i mötet med hemkomsten. Och där i kan problemen ske i mötet med de i sin närhet som hela tiden varit kvar hemma. Och när dessa upplever det skönt att man är hemma och att det nu kan återgå till det ”normala” om du så vill. Här sker den verkligea kulturkrocken. För att vi den närmaste tiden efter hemkomst inte språkar samma språk. Det är nu utanförskapet kommer att bli än mer verkligt. För det är inte längre du och jag, utan jag och någon annan som besitter en förförståelse för varandras känslor. Sedan behöver inte detta ske som ovanstående, men talat av erfarenhet är det naivt att tro annat. Men vi tar det som det kommer och talar öppet under tiden.

Nu väntar disk och ett långt bad.