En blinkling senare och ännu en termin är avslutad. Dagen efter tillbringades i ångorna av en förträfflig alkoholintoxikation. Vi inhandlade en än mer förträfflig kebabtallrik, och åtnjöt den resterande dagen i solen.

Kvällen avrundades med grillad halloumi, färskpasta, ruccola, tomat och rödlök. Så länge man kunda dra ut på tickande sekunder, så kämpade vi mot klockan. Måtte inte dagen nå sin ände. För bubblan är allt bra skön. Men så kommer nålen som spräcker fristaden för oss, tiden, tiden, tiden, ger oss alltid ord som måste och borde och andra ord laddade av ångest och trögtrampade dagar.

Verkligheten kom och segrade. Och visst är den rätt skön den också. Men separationen svider och jag vill inte längre fladdra. Men kvällen idag är nu, och sommaren har bara börjat. Så vart är du?

Sätter på en film, "tillsammans är man mindre ensam". Vi myser och tycker dagen är bra tillsammans. En present från D som berättar att han är stolt över mig, att jag varit duktig under terminen och att jag nu passerat halvlek. Gillar dina tankar.