Jag har varit passiv i detta forum, gjort plats för annat arbete som stavas

J-O-B-B, H-E-M  och V-E-R-K-L-I-G-H-E-T. Inte så mycket njutit av den verklighet utan mest fungerat likt en robot. Men så ska det bli ändring på. Man uttrycker sig med ord "livet tar mig med storm", men jag önskar säga att "jag tar livet med storm". Efter en faktiskt fin kväll hos vännen D och dina barn vill jag påstå att det är viktigt att själv ta livet med storm, det är så lätt att livet annars tar dig med storm, en storm som landar dig elsewhere. Långt i från dina egna intentioner och planerade rutt.

Jag läste upp brevet som landade väl och förhoppningsvis med viss obekvämlighet, men med ett lugn som säger, -vilken välformulerad träffsäkerhet.

Vi talade kring gott självförtroende som redskap i självkänslans nedbrytning, ett hinder för utveckling och en mur för nekad åtkomst av vår inre trädgård. Rörd av andra, men orörd av mig.

Vad händer när muren raseras? Blir alternativet fosterställning på toagolvet eller finns det en möjlighet att starta redan idag?

Hur som helst sitter jag nu här på avdelningen, funderar vad ett självuppoffrandde jobb , likt detta har för egentlig effekt på en person som systematiskt arbetar för nekad åtkomst av sin inre trädgård. Går det att gömma sig bakom ett självuppoffrande jobb? Får Florence en att välja bort sig själv, på bekostnad av god självkänsla? Kan jag fungera utan påminnelsen att jag gör bra för andra, i vart ligger mitt värde.

You ´n me God, you ´n me. Oavsett yttre förhållande förblir mitt värde oförändrat. Jag gör så fantastiskt bra i att bara vara här och sprida sanningen om opåverkbara människovärden.

Nattarbete gör en allt bra flummig. Oreda i tankarna och tarmarna lika så. Men vad gör man inte för Florence. Självuppoffrning ligger i själva proffesionen, eller inte alls, utan i själva personen.

Kram och god natt på er.