För några dagar sedan hade vi en härlig x-box kväll här hemma jag och D. Som två barn tillbringades kvällen med Kung fu panda spelet som jag och D fullkomligt förälskat oss i. Klockan var inte en faktor att bry sig om men när det efter några timmar började snurra i våra huvuden bestämde vi oss för att krypa till kojs och lägga Po Panda på hyllan för natten. Roligt blir det till jukhelgen när Isac kommer att lägga beslag på spelet och båd jag och D sittandes över axeln på honom för att dirigera honom rätt kommer bli ett större irritationsmoment för honom och rätt är väll de då spelet är fr 7 år eller ngt likn. Älskar barnasinnet i oss vännen.  

I ett försök till att uppdatera mig i mitt känsloliv, upptäcker jag svårigheter. Det är inte lätt tycker jag då jag mest tumlar på i gamla vanor. Men också för att mina inlägg här inte längre är anonyma. Det gör flödet på ord mer kontrollerat och därmed förloras en del av sanningen.

Nu har jag varit hemma hos dig i drygt två veckor. Och oavsett tidigare känslor för hemkomst och oro ligger vi här nu och mår bra i det som kallas stunden, men samtidigt ekar det ur högtalarna ”jag vill inte tänka framåt, men är livrädd och fastna här”. Jag har försökt att lägga på men att stanna känns så rätt.

Hon sjunger ”jag vet vad jag behöver och jag stannar där jag é”. Jag vet vad som måste göras men ändå sitter jag här. Men det är för att våra liv inte varit enkelt och vidare bekymmerslöst. Inte heller förväntat ur livet självt, men någonstans är vi trötta på kampen vi sprängt oss igenom, med en kraft som ändå trott på oss. Men tröttheten får nu vila i vardag som är bekväm. Den bekvämligheten orkar inte rubbas på. Inte nu. Jag är för trött för det. Och jag längtar och räds på samma gång inför vår framtid. Så ambivalent var det länge sedan jag kan minnas mig vara. Men det finns en sanning, och jag vet att väntan inte leder någonstans. Och för en tid sedan stred jag mot den känslan, men nu är vår vardag här och tror oss vara bekväma i den, och vår trötthet vilar gott hos varandra. Och jag låter så vara. För du och jag har bestämt det så.