Det blir mycket text som enkom syftar till att berätta om hur jag känner mig och vad jag gör av mina dagar. Och egentligen är det sådant innehåll i en blogg som jag ofta ratat. Men behövligheten ter sig stor f.n., och jag är inte sen med att ge mig det som lockar. Det har varit jul, just så som rubriken förtäljer. Dagen innan julafton, somliga kallar den dagen före dopparedagen, oavsett om det doppas eller inte, åkte mor, D och jag ner/över till Karlstad. Till svärföräldrarna, Isac och din bror. För att citera ur ett mail jag nyligen skrev är det lite omaka familjer men ibland kan det vara ett socialt och lyckat experiment. Vi åt dagarna långa och spelade sällskapsspel däremellan. Tog promenader, spelade x-box och såg filmer. Det var en bra jul, lite spända axlar vid hemkomst och inser att hemma ändå alltid är bäst.

     Igår återfanns jag på praktiken, den allmänpediatriska akutvårdsavdelningen där jag i runda siffror stannar ytterligare tre veckor. Dagen igår bestod till stor del av gastroenteriter och obstruktivitet. Inhalationer, antibiotika, sondsättning på en åtta veckors, matningshjälp samt instruera föräldrar vad göra när barnet sätter i halsen, informera och undervisa föräldrar i inhalationer och nebunette samt förbyggande av smittspridning vid gastroenteriter i hemmet. Det rör sig om allmän och specifik omvårdnad vid olika sjukdomstillstånd, och jag vill anse mig lära mycket. Den absoluta lärdomen är den bekräftelse som övervinnande och genomförda procedurer och svåra möten inger. Att förstå att man besitter en förmåga att klara av situationer som till en början ter sig svåra och kanske skrämmande och att sedan genomföra med viss kunnighet och professionellt förhållningssätt, jag då vill man le. Men man bör akta sig för att le för mycket, det fattas så mkt till min roll som sjuksköterska och det får under ingen omständighet glömmas bort. Men om leendet hjälper mig att tro på att det ändå kommer att gå, att rollen en dag kommer att fyllas, ja då är leendet till gagn , för mig så väl som för mina patienter.

     Igår kväll avslutades två arbeten. Idag, min lediga dag påbörjas tillsamman ett nytt arbete.  Solen lyser och det är -1 ute. På tv:n går ”Mitt Afrika” och på ett intet så underligt vis kan jag känna hur det kliar i mina projektoriska och idésprutande fingrar. Om runt sju veckor sitter jag på ett plan över till södra Afrika.

      Vi pratar mkt om det du och jag. Du frågade mig igår, vad är det värsta som kan hända, och vi båda visste svaret. Och vi menade i samstämmighet att det värsta kan hända om fem år och om tio år och står inte i relation till min resa. Men att svårigheter att inte påverkas av den distansen som kan komma att uppstå oss emellan vid en hemkomst är förståeligt. Och att jag i efterhand har påverkat av tidigare kamp i förhållandet vårat har vi också behandlat. Vi ska nog inte längre prata för mycket, inte bry våra små huvuden allt för mycket. Det som sker det sker.

     Nu ska jag fortsätta med power-pointpresentationen samt finna på den vetenskapliga artikel som stödjer vårt etiska dilemma. Dagen blir bra, den blir produktiv. Och jag blir nöjd. Nedan följer bilder från julen-08.

Och så var glada julen slut slut slut. Ledigheten hittar ut ut ut... Nu är det nyår med 37:ans glada vänner, ha det gott ni alla som jag känner. Och ses vi nästa år igen, håll till godo gamle vän- för det kan bli bättre!

Puss