Det börjar bli kyligt ute, så där kallt höstigt. Halsduk och höstig jacka, det är skönt. Inne är det varmt och vi kan inte få nog av varandra, mamma och pappa är kära. Av vår gullklimp som växer och frodas, sparkas och buffar, som steppar friskt på mammas kissblåsa. 

Jag var hos läkaren för en vecka sedan. Prata vidare sjukskrivning och kolla upp livmodertappen då jag har smärtsamma sammandragningar som inte gillas. Hade en dålig dag och väl i gynstolen spydde jag i papperskorgen som stod straxt under mig. Ett värdigt ögonblick må jag säga, med rumpan bar där i rummet tog min underbara läkare hand om mig och vi log tillsammans mellan kräkningarna och menade att det är så fantastiskt hur den lilla kan må så bra när mammans energi är något låg.

Igår var jag på mammaträff på mödravården. För oss förstagångsföderskor som är är i v 20-25. Jag är i v 23-24 och fann träffen/utb totalt värdelös. Jag har en jobbig graviditet. Punkt slut. Att må dåligt är jobbigt oavsett anledning. Men att jag önskar graviditeten på något annat sätt menar jag inte. Det här är min graviditet, och säkert tjänar den till något stort och outgrundligt härligt. Vårt barn är det finaste och vi önskar det inte på något annat vis. Vi tar det vi får och är oändligt tacksamma för allt som ges oss. Men att det är jobbigt för kroppen att må dåligt under en längre tid är det inget tvivel om.   

Kursledaren igår började med att deklarera att nu mår ni väl alla bra igen.. kommit över veckorna med illamående och trötthet, sagt rejält hurtfriskt. Hon antog och utgick ifrån, genom de kommande två timmarna, just hur det borde eller brukar vara. Kände mig ensam och än mer dålig. Som att jag är ett unikum med min graviditet, men så är det inte. Finns mängder av kvinnor som blir sjuka i sina graviditer, så efter två timmar satt jag tyst och lite nerslagen i att just jag.... Men jag njuter för fullt och lär känna min älskade vilde varje dag som går och pappa och mamma älskar dig varje sekund.

Kursledaren och mödravården borde även se över innehållet i träffen/kursen/utb. I vårt informativa samhälle där patienter allt oftare själva söker information krävs att informationsträffar av detta slag måste uppgraderas för att möta just deltagarnas behov av information, förståelse och kunskap. För riktig och viktig kunskap och förståelse behövs, bekräftelse likaså. Men genom att rabla vårdguidens graviditetsbesvär och uppkomstveckor ges patienterna/kursdeltagarna inte ett uns av bekräftelse. Som jag allt för ofta känner, sätt mig sitta ner i en utvklingsgrupp hos er, för att leda ett samtal om hur kurser/träffar av detta slag skulle kunna göras bättre. Ge den formen av ett seminarium där en ledare guidar genom djungeln av besvär och symtom, tankar och känslor, men där deltagarna är de som delar med sig av sina erfarenheter på ett lättare vis än nu, när vi upptryckta opersonligt mot väggen förväntas prata om sånt som vi finner vara högst personligt och utan bekräftelse förblir vi osedda och därför också tysta och ledaren kan lugnt prata vidare utifrån sin inre lathund och tycka att hon gjort sitt jobb. Det tycker inte jag.

Hur som helst så var livmodertappen tre cm och opåverad. Tack.