Jag har börjat på att skriva en liten "min historia och våra önskemål" inför förlossning.

Den innehåller pcos-bild, en historia av återkommende benigna dermoider med fyra op på ov. Peritonit och adheranser. Den innehåller hormonella behandlingar och ett missed abortion i v 10.

Men den innehåller också denna härliga graviditet vi går igenom, som startade april -10 med hyperemesis, foglossning och smärtsamma sammandragningar samt hur vi med en hel del oro har tagit oss fram till idag.

Den innehåller R´s roll som dola, som avlösare och stöd. Den innehåller pappan F (mitt hjärta). Pilatesboll, akupunktur, lustgas och noll prestige. Den innehåller rädslor inför KS och komplikationer därav. Andning och kunskapen och vikten kring den. Vidare innehåll är ställning, navelsträng och hur mitt hjärta avslöjar klimpens kön. 

Önskemål helt enkelt med den största förståelsen kring hur allt kan flyga ut genom fönstret och bliva något helt annat. Men en text finns.

Nu handlar det om "Fröken märkvärdig" på tv (efter 10) och hur denna träffsäkra blivit film. Böckerna står mig varmt om hjärtat och jag undrar om film kan bära det fantastiska bildspråk som böckerna illustrerats med.

Idag ska jag ta på mig bältet, ta en promenad. Boka tvätttid och ta hand om kläderna i sovrummet. Tror jag.

Rösterna är inte än klarräknade och hur det kommer se ut till slut är än ett mysterium. Enligt SD´s lista på folk som vill arbeta för dem bor en av dessa mittemot oss. Det är små människor som runtikring oss som inte delar min och din uppfattning om människors lika värde och mångfaldens härlighet. Jag känner mig rädd lite. Känner mig rädd för svaga människors önskar om samhörighet och hur långt strävan efter att tillhöra och vara en del i en snabbt växande rörelse kan gå. Har ni sett tyska "die welle"/"the wave"? Om vi inte ser upp - kan det då spåra ur? Mota Olle i grin´och överdriva det faktum att hemskheter pågår på andra sidan gatan. Det är en kylig värld och mamma och pappa ska värma dig och ge dig den största av kärlekens ryggsäckar.