Fem studenter i ett grupprum. En skriver på tavlan och tre uppmärksamma kursare lyssnar och svarar på förhörsfrågorna- vad gör den femte?

Följande ingår i tentan i morgon:

Diagnos, etiologi, behandling: 

-Neuros

-Psykos

-Affektiv sjukdom

-Personlighetsstörning, A, B (borderline), C

-Psykofarmaka 

Diagnos, etiologi, behandling:

-Menstruationscykelns hormoner och dess faser

-PCO´s

-Endometrios

-Myom

-Corpuscancer

-Cervixcancer

-Maligna ovarialtumörer

-Infertilitet

-Den "normala" graviditeten

-Graviditetskomplikationer, preeklampsi, placenta previa

-Förlossningens tre faser

Diagnos, etiologi, behandling:

-Embryologi

-Barnastma

-Pseudokropp

-Eppiglotit

-Varicella, impetigo, scarlatina, petekier, utikaria

-Feberkramper

-Buksmärta hos barn, appendicit, IBD, Celiaki, laktosintolerans, diarré, förstoppning, körtelbuk

-Matproblem, sömnproblem

-Barn som far illa

-Amning

Följande vecka startar praktiken.

Jag tycker att utbildningen i stunden flyter relativt friktionsfritt men tror att jag snart kan komma att uppleva det annorlunda. Praktik med tillhörande stor skoltyngd. Men vid sidan om ska c-uppsatsen fullföljas och resan förberedas med missiv, intervjuguide och kontakter sökas och etableras med sjuksköterskor i fält. Jag vet inte vad det är i min natur som gör att jag sällan eller aldrig går den enkla vägen. Jag lämnar den frågan olöst och går istället över till ett x i äggledaren, kärt barn har många namn, utomkvedshavandeskap eller ektopisk graviditet. Helt plötsligt tittar jag upp och här pekas perineum ut, bekvämt ohämmat. Jag gillar mina studiekamrater. Nu tar vi lunch.

På återseende. 

Guds lilla blå heter den. En gåva från Islandsvännen M och hennes gåva lilla-R. Den landade så vackert och jag behövde den så mycket.

Gävle ger mig, trots en skön hemmasituation, ett lugn i själen. Kanske jag lever i en ohälsosam bubbla, men på samma sätt upplevs den som allt annat än ohälsosam. Jag mår bra här. Följer i höst gör många tysta ensamma kvällar och nätter relaterat till praktik förlagd i Gävle. Jag tror det kommer att upplevas tungt många dagar, men på samma gång tror jag vi överlever den tystnaden både du och jag.  

Med ovanstående sagt, har jag under ett par veckor känt mig splittrad i fokusering och mitt känsloliv har levt om. Har förlorat en självsäkerhet, ett självförtroende som jag ofta burit högt och starkt. Men jag har känt mig som en tom tonåring utan något vettigt att säga. Som att jag får tunghäfta i mina tankar. Jag ber om klarhet, och ordning i tankar, struktur i livet och ett högt buret huvud. Jag ber om tilllit och tilltro. Jag ber om mer kärlek och mindre glömska. Jag ber och ber och ber. Men jag vill även ge, för jag bär en stark kärlek till Gud. Jag behöver bara en påminnelse. Och Guds lilla blå ger mig löften och vägledning i livets villervalla.

Sov gott

En egen form av scrapping. I dagsläget utan foton. Dock valt ut de foton som behagligt ska smälta in i färg, stämmning och tema.

Antal godkända på LM-räkningen: 37

Antal underkända på LM-räkningen: 42

Man vill ju inte vara i minoritet och gå emot strömmen, så jag slöt mig till den sistnämnda.

En dag i Järfällabunkern och en telebildsföreläsning med omgivande lila väggar gör mig aningens snurrig. Psykiatri står överst på listan och följer gör pediatriken.

I torsdags kväll flög ett virus ner i min hals och förkylde ner mig. Den höll i sig och i fredags skrevs tentan alldeles febril. När lördagen kom åkte jag till Hult, ett mycket litet samhälle nere i djupa småland- "Is" fyllde år och vi åkte ner och under samma dygn även upp till Stockholm igen. Sov ner och sov upp, sikten för chaffören var mindre bra när regn och lågt stående dimma skapade en skräckliknande stämning på vägen. Vi bestämde att om det plötsligt står en ensam övergiven mycket gammal barnvagn med stora hjul mitt på vägen så, stannar vi inte utan plöjer rakt på. Det kom ingen barnvagn. Jobbade under söndagen och kände mig snart fri från förkylning. Såg Wall.E på bio och njöt över kärleken som strömmande ut från bioduken. Helgen har varit på ett vis tillfredsställande och på ett vis tung. Men man får vara nöjd.

Nu åker jag upp till Gävle under kvällen och jag känner mig nöjd. Vi får nog prata lite. Rensa tillfällig identitetsförvirring och dricka te med honung. Det blir nog bra i slutändan.

Kram på er alla som läser.    

Nu är första bomen här. Jag bomade läkemedelsräkningen med ett poäng. Livet suger just nu men det är en prövning för mig att misslyckas på en tenta. Kaxigt- jag vet. Nä, just så mycket suger det inte. Men jag mår kanske inte så väldigt bra just nu då min hjärna är aningens överhättad.

Magen har sackat ihop av stress och ligger varje dag nära till gråten. Nu har jag också blivit förkyld och jag tycker förbannat synd om mig själv. En nära anhörig är dålig och jag vill bara finnas där men oron och förtvivlan gör mig till ett nervvrak, så just så stöttande är jag nog inte. Kommande termin kommer tillbringas mestadels i Gävle ochjag önskar mig att mina kära absolut raraste vänner har överseende över frånvaro och ett rörigt och kanske otrevligt framträdande. Om ni ens får tag på mig.

Jag vill i gävle ha ett fint sammarbete och vila i myskvällar och promenader i ensamheten, detta vill jag varva med ett glas vin med goa människors sällskap. På hemmaplan står tålamodet högt och jag ska försöka besvara med samma vänlighet.

Jag vill bara väl- men ibland blir det så fel. Det som är så enkelt blir så svårt.

Kramar om  

Jag är mäkta irrieterad. Och det har ackumulerats. Till en början fanns enzymer att tillgå för att ta hand om irritationen, men det bara kom och kom vilket orsakade en mättning av enzymerna. Till slut steg koncentartionen och irritationen ackumulerades istället i hög grad i mig.

Nu vet jag inte hur jag ska bli av med den? Nu vet jag inte hur man eliminerar irritation förutom konfrontation.  Så jag frågar mig är det konfrontationen som är mitt antidot, ett terapeutiskt antidot som går direkt på källan till irritationen. Eller fungerar det forcerade diuresen kan hända bättre, låta allt bara rinna ur mig.

Risken är att det tillkommer irritation från annat håll vilket ökar riskerna för interaktioner. Ja, vad ska jag säga. Bara att försöka dosanpassa och även anpassa dosintervallen. Jag kan tyvärr inte beräkna t ½ just på grund av mättnadskinetiken som uppstått, men jag kan undvika yttligare ackumulationen genom att konfrontera!

Är du med?

Hur ska man vilja fortsätta när det bär emot. När man känner sig håglös och rakt igenom ledsen. Egentligen är dörrarna öppna för mig att fortsätta, men det vilar en tyngd som lätt övergår i irritation och missunsamhet. Egenskaper som inte är särskilt klädsamt, alls för någon. Ovanstående egenskaper är egentligen förklädd oro och en stor ledsamhet som visar sin fula nuna på detta viset..

Men håll tillgodo.