Jag har fått tunghäfta, om det ens är möjligt sett ur den skrivande formens perspektiv. Jag vill tala om hur jag är rädd att du ska upptäcka svagheter som du inte räknat med hos mig. Svackor och brister som hos gemene man, men som hos mig inte får äga samma självklarhet. Jag är mer än ”årets sjuksköterskestudent” som någon en gång uttryckt mig vara. Mer än en lärd tjej med kli i fingrarna för ökad kunskap och klokhet. Den tjejen besitter en stor del av mig, men som med oss alla lurar sämre och bättre sidor bakom varje osäkert drag.

Gårdagskvällen utvecklade sig till en oväntat bra kväll. God mat, gott vin, bra samtal där inte hela världskrisen löstes men åtminstone ett par mindre inre konflikter. Runt 22-tiden vaknade vi ur våran fredags-mys-mjukiskläder-stämmning och bestämde oss för gå ut. Lägga konflikterna bakom och dansa hela natten lång. Sagt och gjort. Natten blev skönt befriande. Med kreativ utstråling dansandes natten igenom med hög puls. Utan förväntningar mötte vi en riktigt skön kväll.

Dagen idag var tänkt att gå i studiernas tecken. Men då L skulle till Ikea gjordes följeslag. Åt och inhandlades lite som länge stått på inköpslistan men som aldrig blivit av. Hemma igen och ska ner å träna med L. Får återuppta studierna i morgon.

I fredags satt jag på rådgivningen på H.C  vilket ger mig god förståelse vad man frågar efter och hur tankegången går i rådgivning per telefon. Att bedöma per telefon är inte alltid lätt men med rätt frågor kan vi få oss en relativt god bild av tillståndet och vidare ta adekvata åtgärder. Upptagningsområdet för den specifika hälsocentralen jag är på är ett invandrartätt område med mycket psykosociala missförhållanden. Många har svårt att förstå och tala det svenska språket. Vid rådgivning av dessa samtal blir språkförbistringen tydlig. En sjuksköterskor suckar vid samtalen som förståeligt nog blir problematiska och svårbedömda. Hon suckar och menar högt och ljudligt ”kan dem inte lära sig språket”. Jag sitter bredvid, lyssnar på samtalet och tänkte tyst, ”hur underbart det vore om jag kunde fler språk, så att detta inte behövde ske”. Det finns alltså skillnader i hur vi tolkar en situation och på vem vi lägger ansvaret. Sannolikt stöter sjuksköterskan på denna minst sagt omständiga situation x flera/dag. Och jag finner mig som en gröngöling på området vilket säkerligen inte ger en särskilt rättvis bild av läget. Men sanningen är ändå denna att vi tolkar situationer olika beroende på inställningen vi har till våra medmänniskor.

Har en sådan mysig kväll i mitt hem, jag trivs och njuter av lugnet och tryggheten jag känner här. Men har svårt att komma till ro vad gäller examinationer och övriga uppgifter till skolan. Tror anledningen till detta är att det är aningens övermäktigt i mängden arbeten som ska in, samtidigt som man anstränger sig för att vara alert och ständigt vaken på praktiken. När man sedan kommer hem vill man hellre ta en lång promenad, gå och träna eller helt sonika lägga sig platt framför tv:n för att stirra rakt igenom den. Så jag kan inte göra så bra arbeten som jag vet att jag kan prestera. Jag har inte tid eller råd att ödsla den tiden på varje arbete. Utan är tvungen att gå från 110 % till kanske endast 90 eller till och med lägre ändå. Just för att jag ska få rum däri någonstans. Hur ska man orka.

Men ikväll ligger skolan långt ner på prioriteringslistan. Jag tänker spendera min lördag, med mig själv framför tv med goda rester från igår. Möjligt är att jag går över och spelar lite sällskapsspel med L och hennes vänner. Men troligast är att jag låter kvällen bara fortlöpa så som den börjat, njutbar och mjukisskön.

Jag har varit på mitt och L minigym idag. Tränande lite löst med tanke på antibiotika beh. Men vi lade upp ett schema för framtida träning. Stationer, antal uppr, vikt och varv. Så har vi ett utgångsläge, det motiverande ligger i att se detta utgångsläge förändras. Men i morgon ska det verkligen vilas upp. Skriva till skolan, skicka mail och enkom vara i min vackra vackra lya.

Önskar er en lika njutbar kväll som jag upplever.              

Så sablarna ont jag har och så svag är jag. Grampositiva bakterier av typer streptokock typ A har invarderat min hals och avger toxiner som gör mig högfebril. E med hennes familj och då inkluderas Elvis såklart skjutsade mig till och från H.C idag och stannade även för ett besök på apoteket. Med E under armen inhandlades antibiotika + bricanyl samt bedövande sugtabl av varierande sort. Nu har jag fått i mig lite soppa och en isglass. Inte sovit på snart två dygn då jag blir obstruktiv då jag ligger ner, men det ska det bli ändring på i natt.

Jag kommer inte skriva längre än så då fingrarna värker av febern. Jag drar upp täcket runt mig så det skapar en varm koja kring mig. Även om du vill krypa in så får du inte, det är en bakteriehärd här. Praktiken får avvakta minst två dagar innan jag dyker upp. Ska ringa min handledare i morgon bitti och det gör ont i stresshjärtat då tiden blir en stressfaktor. Men jag får ha förtröstan till att det inte kommer att förosaka större problem.

kojbygge och tablsug ligger på agendan.

Over n´out   

Ska jag berätta något fult, kanske rent av en hemlis. Det är egentligen inte en hemlis utan mer något av en insikt som kan hända inte är så smikrande så därför har jag gjort det till något av en hemlis.

"Jag är van att få det jag vill, och de få gångerna det händer att jag inte får vad jag vill blir jag envis och kan ibland bli dryg. Jag ser dock oftast till att få det jag vill. Dock är jag INTE född med sliversked i munnen, så denna insikt kommer inte från någon rikemansunge som nyligen gjort en otäck upptäckt. Tvärtom vill jag mena, har jag sett till att jag tar mig dit jag vill- och ser så till att det blir som jag vill. Det obehagliga ligger i att det näst intill blir till en sport i jakten efter vinsten och tillfredsställelsen som kommer med denna fula egenhet. Jag trampar inte andra på tårna i jakten utan jobbar enkom hårt för att vinsten ska bli min. Nu när jag tänker och skriver ut min egenhet ord för ord kanske det inte är så illa ändå utan mer kan stavas, driftig, målinriktad. Så jag tror inte du behöver vara orolig, jag ska inte göra dig illa... om jag inte vill ha dig förståss ;)." 

Nä, sådan är jag ju inte:). Eller finns där en uns av sanning?... jag tänker inte avgöra det, utan lämnar detta upp till dig, en vän eller två att avgöra.

Vet hur som att jag är driftig, och målinriktad, och kanske detta lyser igenom även utanför min profession. Med ödmjukhet tar jag mig fram i  livet, och om dina tår hamnar i vägen så säg så till. Inte min intention.

Alla vill till himelen men få vill ju dö, kamma in vinsten men så inga frön...man vill ha en bit av kakan... och sedan käka lite också, för även om det kan tyckas vara en samhälleig sanning så är detta inte på nåe sätt eftersträvandsvärt. Så vi lever för varandra, men målinriktad med ödmjukhet kan vi väll ta och vara ändå.  

Nu ska jag skriva vidare.

/Kram

Hur känns en födelsedag? Blir man ett år äldre, eller gäller födelsedagen endast en timma, en minut och en sekunds äldre ögonblick? Min sekunds ögonblick då jag blev äldre gick mig inte obemärkt förbi. Mina Gävleanska vänner grattade mig med mängder av etylintag, jag lovar att det känns idag. Erhöll även en fin blomkvast och ett häfte skraplotter där jag vann 75 kronor. Jag blev glad över middag med gott gott sällskap. Att vi sedan övergick till pvk-sättande under överförfriskning gjorde kvällen än mer galen och glad.  Ler när jag tänker på er vänner. Och på samma gång blir jag sorgsen i hjärtat att denna tid en dag om ett år kommer att vara över. Till detta kommer en viss stress i att ta vara på dagarna spenderade med er. För att inte hamna off topic återgår jag nu till ämnet gårdagens blöta, sköna glädje.

5-6/11

Middag, förfest, ytterligare en förfest. Blev lite besviken, blev måttligt anklagad för ljug som dock snabbt övergick i lättpasserade yttringar. Skraplotteskrapning och kramade av vänners goda. Taxi till huvudnummret. Dans, dricka, kramas, dansa, dansa, dansa. Lång promenad hem med L. Somnade på varsitt håll och vakande upp på födelsedagen min. Idag har det städats undan, tvättiden utnyttjas och navelpetandet har fortlöpt utan vinst i form av navelludd. Varför får bara killar navelludd förresten, eller har jag fel. Har då aldrig träffat på navelludd hos en tjej. Men vad vet jag. Å så var vi off topic återigen. Nä, nu går ögonen i kors och för att orka upptill praktiken blir det sängen härnäst.

Tack för allt mys.

Dagens sanning:

Don’t hurry, don’t worry, and don’t forget to smell the flowers.

Och sedan en dagsfärsk bild från Sätra. Min mobil tar inte så bra bilder. Men väntar på att jag och D ska inhandla mig en kamera. Tills dess får både ni och jag hålla tillgodo.

Ser ni snön?

Nu åker killarna iväg för att bada. Lämnar mig själv ett par timmar. Ganska skönt, får egentid i hemmet jag sällan tillbringar tid i nu. Få pyssla lite med bortglömda ting i byrålådan. Utanför skiner solen till skillnad från gårdagen som fullkomligt regnade bort framför mig. Senare under dagen möter jag upp mamma för att gå till graven. Så vackert det kan vara under alla helgons skinande helg på en kyrkogård. Tusen brinnande ljus lägger sig som ett varmt täcke och värmer upp den kalla jorden. Bromma kyrka uppfördes under andra hälften av 1100-talet och räknas således som en av Stockholms äldsta byggnader.

I kväll kommer Isacs och våran allas vän J över och tillbringar natten här. Tänkt är att vi firar min födelsedag redan idag. Lite god mat och trevligt sällskap, en go film eller lite karaoke medan barna leker för fullt och njuter av stimmet med ett inre lugnt. När barn leker självständigt, skrattar så de kiknar och ler från öra till öra då mår jag bra i magen. Så ser det tyvärr inte ut alla gånger.

Att komma till Stockholm känns bra, att komma hem till D känns skönt. Rädslan att det skulle kännas annorlunda infriades till viss del, men för att tala från hjärtat så blev smällen inte så svår. Jag så väl som D anpassar oss väl till ”återföreningen”. Jag tror det till största delen är distansen som orsakar problem, snarare än ”återföreningarna”. Vi har haft goda samtal inför resa och framtid. Vi är inte varandras förutsättningar utan mer av en bonus och så länge det upplevs som en bonus utan beroendeskap överhängande så är det gott och väl. För nu. Vi har pratat realitet inför resa och den själsliga distansen som det kommer att skapa, kanske mer än den enkelt geografiska och tidsmässiga. Den är enklare att ta sig runt. Den känslomässiga distansen tvingas fram som en copingmekanism för att 100 procent vara närvarande i resan man ställs inför. Och för att erfarenheterna inte kommer att delas med D. För att ett tydligt utanförskap kommer att ske. Och man får inte vara naiv genom att tro annat. Det är inte första längre resan jag gör. Det är inte en hypotes utan vidare grund utan antagandet är gjort på erfarenhetsbaserad kunskap vill jag mena. Jag har rest i sällskap så väl som ensam och man förändras alltid genom resor och möten med andra kulturer och människor, om man tillåts förändras i.e Den största reflektionen kan hända sker inte under upplevelsen utan snarare efterhand i mötet med hemkomsten. Och där i kan problemen ske i mötet med de i sin närhet som hela tiden varit kvar hemma. Och när dessa upplever det skönt att man är hemma och att det nu kan återgå till det ”normala” om du så vill. Här sker den verkligea kulturkrocken. För att vi den närmaste tiden efter hemkomst inte språkar samma språk. Det är nu utanförskapet kommer att bli än mer verkligt. För det är inte längre du och jag, utan jag och någon annan som besitter en förförståelse för varandras känslor. Sedan behöver inte detta ske som ovanstående, men talat av erfarenhet är det naivt att tro annat. Men vi tar det som det kommer och talar öppet under tiden.

Nu väntar disk och ett långt bad.     

Jag läser i en bok hur ordet kåt funnits länge i det svenska språket och hur det ursprungligen hade betydelsen ”levnadsglad”. Alltså betyder inte ordet enbart att tycka om sex och vilja älska utan också att kunna njuta av livet med alla sina sinnen. Kan det också kanske betyda att jag hellre säger ja än nej till utmaningar och inviter och att jag hellre följer min intuition än mitt logiska intellekt. Jag vet inte, men kan tycka att detta förhållningssätt till livet skapar lust hos oss själva och hos vår omvärld. Så att vara kåt på livet är således någonting eftersträvansvärt vill jag mena.

Jag undrar om du en dag i livet bestämde dig för att förhålla dig kontrollerat r/t ditt inre liv. Om du beslutade en dag att ta befäl över känslolivet i rädsla för att falla offer för själslivets vackra. Det kan tyckas så ibland.

Idag har sista dagen förflutit på den första praktikperiodens placering. Och som jag har trivts. Det var med relativt tunga steg som jag lämnade över till min handledare att ensamt ta hand om Flemminggatans boende. De livsnära samtalen, de hjärtliga skratten och intressanta utmaningar har varit mina fem veckors levebröd. Och än en gång tar man steget vidare i sin utveckling. Det är då någonting sker, någonting som sätter mig på spåret och pekar åt vilket håll jag ska gå. Det är livet som pekar. Lärarna under denna period har inte med nödvändighet varit handledare och övrig personal utan kommit från mer oväntat håll, de boende som jag fått äran att vara nära har guidat mig i deras värld. För det gäller att hålla sig alert och vaken, öppen om du så vill, att ta emot vägledning, i vilken form den än visar sig. Livet har många sätt att visa vägen - och läraren kan finnas var som helst.

Det handlar alltså om att säga ja till utmaningar, dyka in i det okända, släppa på kontroll över det vackra känslolivet och följa intuitionen för jag är levnadsglad. För jag är kåt.     

Skrivet i torsdag den 23/10 på Gävles centralstation. Infört idag den 27/10 sittades på min praktik.

Sitter i skrivandets stund på Gävles centralstation och väntar på att bussen ska anlända så att jag får borda färdmedlet som ska ta mig hem. På väg till stationen passerade jag stan pch två väktare som muskelstint vaktade Gävles osäkra gator. De båda stannar till och med brett mellan benen, leende samtidigt som att de inte släpper mannen med blicken  punktmarkerar de mannen som står några meter bort. Utan vidare uppseendeväckande beteende står han stött med hjälp av två kryckor. Man ser snabbt att det föreligger stor misär bakom mannen och han skiljer sig markant  från sin städade omgivning. Dock skadar inte mannen en fluga där han står. Väktarna som letar upp och om möjligt provocerar fram stökighet står nu och punktmarkerar mannen som tydligt börjar känna sig obekväm. Man kan anta att han redan innan kan uppleva sig om något obekväm i den värld han lever i. Han vänder ryggen mot väktarna i hopp om att dessa ska ge upp leken om vem som ska blinka först, försöker bli så liten som möjligt och helst, helst skulle han nog vilja bli osynlig så att även han får lov till en plats på gatan. 

Nu har det inte gått många minuter om ens en, och jag hinner tänka ovanstående. Jag hinner också finna en formulering som inte kränker mannen. Jag går fram till pojkarna i uniform och frågar lite löst - "Jag undrar hur ni utifrån er yrkesroll resonerar kring vad denna form av punktmarkering syftar till? Och då är jag intresserad just utifrån den yrkesroll ni har, som är till för att till viss del få människor att känna sig bekväma när ni patrullerar runt i stan". Jag pausar för att ge pojkarna  en chans att besvara. Med ett leende ger en av killarna mig en förklaring till att syftet var att se till att mannen mådde bra och att han inte var för berusad. Mer uttömmande svar än så fick jag inte och jag är ändå förvånad över mängden ord jag fick till svar. Då retunerade jag med att mena att jag tyvärr tror att de precis åstadkommit det motsatta. Jag lämnade pojkarna i uniform och hoppas att kanske jag kan ha influerat till reflektion. Men man ska inte tro för mycket om sig själv, men kanske inte för lite om andra heller. 

Tack för mig.