När jag skriver ”vart ska jag börja” så låter det som att jag är på det klara med vad jag faktiskt ska skriva. Men i mig är det inte så klart alltid. Där flyger tankarna kors och tvärs och förblir för mig svårfångade. Men då och då grabbar jag tag i en reflektion värd mitt intresse och ibland skriver jag om det. En stress väcks inför levererandet av en litterärt stark och klok tankesmedja. Du sa, seriös, djup och underfundig, så skön i ytornas tid och jag bockar. Så nu väntar de goda formuleringarnas slagkraft.

Komihåg lista- uppradade för att inte glömmas.

1.       Mitt samtal med J som rörde meningsutbytande som förspel. Diskurs som berörde motiverande samtal och vidare genomsyrades samspråket av stor ärlighet och intresse för begreppen förförståelse, förnyad förståelse samt förändrad förståelse som tidsandans nytillkomna förutsättning till kunskapsutveckling. För övrigt innehöll samtalet som alltid innerlighet, ämnesområden värda timmar över en öppnad rödvinsflaska och som alltid känner jag mig större och längre och närmare mig själv.

2.       Ett annat ämnesområde rör flickan och skulden. Jag satt på tåget till Stockholm och skrev om ämnet ”kvinnors rädsla för känslan av skam”. Och vilka proportioner den rädslan kan ta. En bedövad förmåga att veta vad jag verkligen vill. Jag återkommer vidare, just för att ämnet kräver mer än ett par rader.

3.       Jag vill också skriva om hur mina läsare säkert beroende på vem du är, läser med en manifest metod tillskillnad från en latent metod som nog kräver en fördjupad förståelse av antingen mig och/eller en god förmåga till läsande av underliggande meningar. Till skillnad från det synliga och uppenbara.

4.       Jag vill uppdatera läsaren om att jag om tre veckor åker ner söderut för att arbeta på min kandidat. Punkt fyra blir således den upplysande kursen som hölls under två dagar i Uppsala förra veckan. Den anordnas på uppdrag av SIDA för studenters räkning som skriver kandidat, magister eller mastern i ett u-land. Jag är mäkta nöjd med innehållet i kursen samt även med deltagarna.

Det finns ett flertal ämnesområden att skriva om för att uppdatera mig själv i mina tankar. För att få reda i oredan. Och vidare bättre förstå min omvärld. Nu ska jag snart sova för natten. Avsluta samtal på msn och slacka lampan.

Gränsöverskridningarna är vackra. Stegen små mellan hjärnans ämnesområden och vi ska lära oss att arbeta tvärprofessionellt. Då blir vi användbara för så mycket och lär oss slå undan benen på förlegade återgivningar av oss själva. Eller vad tycker du J.

Och så spelar jag ”tre-i-rad”. Ligger fokuset enkom på dig själv och din eventuella vinst lär du förlora. Läggs istället fokuset enkom på din motståndares eventuella möjlighet till vinst lär du själv aldrig vinna. Se du väljer att ständigt försvara dig utan möjlighet till vinst.

Men frågan kvarstår - vart läggs fokuset för att vinna, för i ovanstående metafor kan du aldrig vinna. I småpratet svarar någon. Och jag väljer att inte hålla med. Det är situationen som avgör brännpunkten - kanske det inte handlar om vinst eller icke vinst alla gånger, utan istället ett val som rör överlevnad. Jag väljer överlevnad. Jag väljer mig själv. Jag väljer därmed inte bort någon annan. Ni finns där om än i periferin. Och det är en förutsättning – för min framtida glädje. Så ett kollektivt förlåt går ut till alla som drabbats. Ni är fantastiskt viktiga för mig. Under de sista dagarna har jag börjat förstå vad det handlar om att ta någon för givet. Och nu har jag vidare förstått att det är precis det jag gör. Men det är inte jag. Jag bryr mig - jag ställer upp - jag finns till hands. Och nu reagerar ni när inte nutid möter dåtid. Någonstans är det ändå jag som sätter upp reglerna för hur människor ska behandla mig, vilka förväntningar omgivningen bär. Och nu när ni reagerar lär jag ta på mig ansvaret för era känslor. Men kanske inte en dag för sent ändå. Jag vill andas en dag. Som jag bäddat får jag dock ligga. Men jag finns inte i plural- det finns bara en Emie. Och jag lär vara rädd om henne. Med det sagt vill jag vara för er – så som ni är för mig. Men idag avgör situationen brännpunkten - jag vill överleva och då faller ”tre-i-rads” alla regler. Fokus läggs på enkom egna kryss- dina ringar kan vinna. Må så vara fallet - jag håller mig hur som flytande. Och i dag är det tillräckligt.   

Och så har jag framför tv:n bänkat mig för att bevittna den svurna presidenteden. Barack Obama’s 18 minuter långa tal går till historien som ett av de främsta i sitt slag. Vill inte påstå att jag bevittnat särkilt många tal av ovanstående sort. Men kan med min ringa ålder och slående enfald ändå mena att en talare som Barack vill skriva historia. Medmänskligt ansvar belystes för snart 50 år sedan då Kennedy svor presidenteden. Och sedan dess har USA kantats av allt annat än de jag för kort stund sedan lyssnade till.  Barack var passionerad och han var lugn, och för att få sin nästa att lyssna vare sig det rör sig om en lärare på högskolan, en nära vän som berättar om helgen eller om det handlar om en president som är till för att damma av ett förelegat land vill jag mena att den kombinationen han uppvisar är lämpliga egenskaper.  För att inte säga en förutsättning. Nu önskar jag att USA’s nya president inte följer en historia som talar om dödsskjutningar för passionerade kringsmotståndare med makt utan att han på fler sätt än ett förändrar historian. Så här skrev en vän till mig på msn- ”första gången på 8 år man såg varför USA har ett gott rykte retoriskt!” och visst är det så. Vi håller tummarna. Men hur gärna jag vill se möjligheterna i korten på bordet tror jag på samma gång att USA är ett land så infekterat att någon möjlighet till förbättring kommer att bli svår. Barack borde med hjälp av en modell för kvalitetssäkring spåra brister till upprepade avvikelser för landets räkning. Men det kommer att bli en lång ”to-do-list” innan USA kommer på fötter, om ens på knä.   

Går det att kvalitetssäkra sitt liv? Modellen för kvalitetssäkring lär fungera oberoende objekt som står under ständig förbättring.  

    I lördags skrevs tenta på området för pediatrik, psykiatri samt obstetrik. Tentan skrevs som i ett dimmoln. Utan varken sömn eller frukost presterades en tentamen utan större svårighet. Inte ett pösigt uttalande utan ett konstaterande att det fungerar även då man tror att den bästa idén vore att dra täcket över huvudet. Kampen mot klockan har jag inte mött på länge. Var längesedan jag slogs så mot tiden, en hel natt fördes fighten som tyvärr tiden och ångesten vann. Men faktiskt, jag lär klappa mig själv på ryggen då kampen fördes in underläge med två mot en som utgångspunkt. Dagen efter såg jag ut som en vilsen skitunge hittad i rännstenen. Men det gjorde visst ingenting. Åter hemma somnade jag i soffan och sov en god och balsamisk sömn. Lagom utvilad ställde jag mig i duschen och drömde om mysiga sovmornar utan stress och krav på prestation. För som en vän till mig sa- jag är så trött på att prestera. Och jag instämmer. Under 15 v har jag hållit andan, och det vore för väl om det inte varit kantat av en virrig hjärna och ett snurrigt hjärta. Så nu när 15 v har passerat vill jag bara finna åter min vardag med dig. Men kanske är det en modell för kvalitetssäkring där jag lätt kan skönja brister till upprepade avvikelser i mitt liv som ska till för att verkligen hitta åter till våra roller och en relation som vardagen ger oss. Eller så kan inte vardagen ännu ge oss den i skrivandets stund. Om en termin bjuder sommaren på vardag och till årsskiftet 2010 bjuder jag upp till examensfirande. Och jag vill att de ska vara du och jag då. Samtidigt undrar jag hur hög reliabilitet mitt resonemang och önskningar verkligen har. Eller för den delen mäter jag ens omständigheterna rätt, hur hög validitet har tankarna om de surrar för snabbt. Så utifrån ovanstående så kanske man inte vet vad man vill fast man tror att man vet de… hängde du med. Och menar du att du hängde med så vill jag lova att Du inte har särskilt hög reliabilitet, du är INTE pålitlig. Oj vilket galet resonemang. Bäst att inte lyssna.

    Hur som var det nyårsafton i går. 2008 förlängdes och avslutades samtidigt som 2009 firades med en bra film, popcorn och skönt sällskap. Och såå ni undrar nu. Jo, för tänk att jag firade sista dagen igår för att vakna till en ny termin idag.

Jag har lite tankar kring oxytocin, amning, ursäkter och feminism. Mer om de när andan faller på. Nu är de Lonely Planet och BWA som sas studeras. Utan krav på prestation.

”Jag hörde Blondinbella på radion i morse” sa en kamrat i dag under en välförtjänt studiepaus. I väntan på att meningen skulle avslutas löpte tanken snabbt igenom en f.n ovanligt trög hjärna. Blondinbella - en tjej med advokatdrömmar och en affärsidé som går ut på bloggandet kring shopping. Meningen avslutades aldrig och istället kröp de ur mig någon tafatt kommentar om intelligens och prioriteringar i livet. Jag kan inte mkt om den blonda tjejen och vill heller inte uppfattas ha en åsikt om den unga kvinnan bakom den pengaindrivande bloggkällan. Däremot undrar jag i min enfald kring ämnet om det idag finns en rädsla att verkligen visa sina skarpsinniga framfötter även utanför de kvinnliga utmärkande egenskapernas område. Och självklart kan hända detta bör ses som ngt bra, att vi idag pratar kring hennes intelligens som lurar bakom hennes verk som är enkom hennes. Men jag kan inte se hur detta fenomen verkligen främst är ngt bra. Får hennes hjärna endast verka just där? Där hennes begåvning relaterat till hennes kön bör vara som störst. Där erkänns hon. Men för att på allvar besitta en intelligens borde inte ansvar tas för hur den fördelas och prioriteras? Med ansvar menar jag inte enbart ett för eget hushåll, men snarare för sin omvärlds räkning. Använd det skarpa sinnet för att prioritera rätt, ta reda på hur vi mår ute i samhället och välj ett område där ens klokhet kan komma en medmänniska till gagn. Då jag aldrig läst den blonda brudens blogg, eller intresserat mig för ebbas styling, mysbyxor eller listor med årets vara eller icke vara så kan jag heller inte uttala mig ur ett större perspektiv, jag undrar bara till vilken samhällig nytta? Men kanske det inte alltid behöver finnas ett större värde bakom en människas val av inkomstkälla. Menar dock att jag lär reflektera över konsekvenser i omvärld och framtid då val av metod tas för att betala brödet på bordet. Spegeln bör inte spricka av åsynen av mig, jag lär vilja stå upp för framtida barn och mena att våra val idag räknas även i morgon.

De är invecklat, svårt när jag inte kan sätta fingret på det. Ni vet, ilsket klart för känslan men så obeskrivbart för ordet. Och hur kan jag då kräva att du förstår. Men vi pratar inte längre, planerar mest vid sidan om varandra. Och ändå förutsätter det en god relation. Är antagligen lite irriterad i nuläget, känns ensamt. Och kanske det skulle vara enklare nu, om jag gjorde det ensam. Men då fallet inte är som så, kräver det en förbättring av vänskapen. Så tror jag. Men vad vet jag. Är ju ändå bara en ensidig och osaklig upplevelse av verkligheten idag.  

Om jag skulle vilja kunde jag säga att jag har försökt att göra allt på samma gång, och för att vidare citera Melissa mena att det är så mycket man kan göra och borde och vill, och mitt i allt så ska man räcka till. Och därför har jag sedan en tid tillbaka varit trött. Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan, och mitt i allt så ska man vara sann. Jag har därför sedan en tid tillbaka varit tom.

I dag fullbordades fyra avsnitt ur en tung studiehandledning. Och under ett avsnitt där etiska dilemman i palliativ vård behandlades cirkeltränade min tankar. KLOK heter en modell som används för att lättare skönja lösningar ur etiska dilemman, och utan att gå in på detta som säkerligen inte intresserar gemene man, knappt mig själv heller för den delen, vill jag berätta om mina tankar. Det diskuterades självklarheter som ändå bär på en viss intressetyngd, hur en lösning förutsätter att kärnan i problemet först begrips. När barn frågar tunga frågor, låt säga om varför det krigas är de inte ute efter ett svar som rör länders gränsdragningar eller hur religioner skapar meningsskiljaktigheter människor emellan. Med all säkerhet är det ute efter svar som rör kärnan, för att resten förutsätter omvärldskunskap och är en vuxens sätt att trassla till sanningen. En massa runtikringinformation som inte skapar lösningar utan enkom syftar till konstaterandet av folks eländiga sätt att hantera orättvisa. Jag vet inte vart jag vill komma mer än att säga att barn kan hända besitta en större förståelse för världens stora gåtor än vi ofta ger dem erkännande för. Off-topic så sade en sexårig pojke till mig ”när jag blir frisk, då kommer det bli som att födas på nytt”. -Jaha, hur känner man sig då frågade jag. ”Full av kraft och styrka”. Den du, nedvärdera aldrig barn intelligens och förmåga till ett reflekterande sinne. Jag lärde mig mycket under denna praktik, och kanske mer än sondsättning, provtagning och läkemedelshantering erhölls en förståelse för barns sätt att hantera sjukdom och rädsla, hantera ny omvärld, och personals förmåga samt oförmåga att möta detta hos barnen.

Jag fortsätter med att mena, ja man gör som alla andra och försöker att bli van, men jag har tröttnat på att vara likadan. Så sen en tid tillbaka har jag varit tyst, och försökt att känna efter hur det känns. Och ord för ord menar jag som Melissa att sen en tid tillbaka har jag känt mig svag, och försökt att vara nån till lags. Man kämpar för en plats som passar både här och där, och snart har man glömt vem man är.

Jag är ledsen att samtalen som förutsätter allt brister i kvalitet. Mer än så kan jag inte säga, för allt jag säger blir ändå för kort och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.

Om tre dagar avslutas den sista perioden av tre på raden följande praktikplaceringar. Den sista har varit förlagd på Huddinge sjukhus och en allmänpediatrisk akutvårdsavdelning. Jag trivs med arbetsuppgifterna jag anförtros, men jag vill ändock mena att det är en viss skillnad mellan kollegerna jag tidigare haft här i Gävle på mina praktiker och de jag möter på Huddinge. Om jag lätt kunde sätta fingret på vad den känslan faktiskt kommer ifrån hade jag lätt velat skönja den anledningen men nu kan jag inte det. Det kan handla om en avdelningsmentalitet just här, eller att jag tidigare haft stor tur om jag får säga med placeringar och de människor som passerat min väg. Det kan också handla om en storstadsmentalitet där tids måsta ges för närmanden. Man måste rings först, men måsta boka tid, man måsta komma i tid… och… missförstå mig inte allt för mkt nu, självklart tas detta för givet och är endast hämtat från Lars Winnerbäcks text ”Stockholm”, men det kan hända föreligga en viss skillnad ändå. Inte så att jag nu är missnöjd på ngt vis. Jag trivs och menar att det blir vad man gör det till. Att praktik är mkt upp till min egen förmåga att ställa krav på placeringen och handledaren. Med det sagt är det inte just så enkelt. Jag är utsatt och ensam och ska orka efter snart 15 v vara påpasslig, företagsam och i allt förekomma istället för att förekommas. Jag ska mjölka allt jag kan, lära och bevisa. Jag ska se, läsa av och agera adekvat i varje given situation. Det ska alltså presteras till 110 % under 15 v, slappna inte av för då förlorar du - så är känslan. Och nu hur mkt lärdom och kunskap som än förskaffats så är jag nu väldans trött på att vara ute på praktik. Sätta mig och granska vetenskapliga artiklar känns helt plötsligt oroväckande spännande och tilltalande.

Ikväll är jag åter i Gävle efter fem v i storstaden. Kom hit till byn sent igår kväll. Och det kändes bra, men alla separationer åt vilket håll det än må vara är otrevliga. Nu är det bara två nätter och sedan är det hem till den stora stygga byn som vankas, för ytterligare tre praktikdagar. Därefter en tentapluggvecka i lillbyn igen. Hoppas då på att återse lite vänner för i och med praktik har skolvänner kommit långt ner på prioriteringslistan. Det som är roligt med det är att mina ”ordinarie” vänner skänkts lite tid, en fika här, en myskväll där och lite allmänt snack över telefonen. Tror det har varit lite av en räddning att få ha en utväg som inte handlat om skola varenda evig minut. Även att vi försöker hitta åter till ngt som liknas vid ett förhållande, och jag tror vi gör ett bra jobb.

Nu rinner snoren och jag har varit förkyld vad jag räknar till snart fyra v. Jag blir inte mer piggare av en till fysiken sliten kropp när jag istället behöver all styrka jag  kan i detta nu. Men barna ger mig så mkt härligt att dras med. Räknar en v till av eländet.

I kväll är det grammisgalan och R är nominerad till bästa video. Har röstat och önskar dig all välgång i arbetet så som i det privata. En gång i tiden sa du att du vid din första utmärkelse där du behöver ta emot pris vid en pulpet inför ett hav av människor samt tittare skulle tacka mig för engagemang och lid som jag utstått i våra tidiga år tillsammans. Vinner du får vi väl se. Det har gått fyra år sedan vi bröt upp och idag ser verkligheten lite annorlunda ut. För dig och för mig. Men ännu önskar jag dig all välgång.