Skrivit en del idag. Klipper och klistrar vid ett piggare tillfälle. 01:34 känns som upplagt för fatala misstag som att radera mitt liv från hårddisken. Vad jag vill skriva är dock en godnattens-ord.

Jag sattsar på bra dagar- men glömmer aldrig.

/mamma

Det är tankar som slår mig. Ett hjärta som slutar slå garanterar inte att nästa hjärta inte kommer gå samma öde tillmötes. Tankar om upprepad sorg skrämmer skiten ur mig. Och så ser verkligheten ut, upprepningar sker och sorgen repriseras.

Jag gör roliga saker som ger mig energi. Och jag ler. Jag är inte längre rädd att glömma dig. Min sorg är stor och jag kämpar fortfarande. Dock ser jag och vet jag att jag måste rusta mig. För framtiden. Och genom att äta väl och göra saker som ger energi ger jag mig själv goda förutsättningar för en bra framtid. Även om det är tungt idag, så kan framtiden bjuda på trevligheter och då vill jag vara rustad för att deltagande.

God natt ängeln min.

Hur jag tycker att det är fantastiskt hur många som frågar. Vad står det där? Gamla som unga och alla är lika postiva. Fattas bara annat! Du är ju världens vackratse. Patienter så postiva till dig min ängel, som bara skiner upp och samtidigt blir alldeles gråtmilda.

Idag på bussen böjde sig damen mittemot mig över och bad om ursäkt om hon störde mig bakom solglasögonen. En förfrågan om min text och jag är inte sen och berätta. Det är ju du. Min lilla och jag berättar med glädje. Punkt. Så mycket jag känner för att berätta, punkt.

För så är det. Jag sträcker mig så långt jag vill och orkar under samtal om dig. Men fråga gärna så bestämmer dagens form hur mycket jag vill dela med mig.

Dagarna som gått på jobbet har faktiskt varit fina, med undantag för en dag. Stunder av sorg kommer över mig när jag som minst anar det, men det är hanterbart. Och jag välkomnar sorgen då min sorg också är mitt minne.

Nu ska jag sova. Jag vinkar uppåt och säger sov gott min lilla.

/ Din mamma 

Jag finns på jobbet nu. Sedan i måndags jobbar jag åter. Och jag vill mena att det är tungt. Jag tränger undan och får tillbaka, och tränger undan och får tillbaka. Och just så är det. Men jag vill klara det och jag trivs. Men jag vill också mena att alla inte alltid agerar som vore önskvärt. Men för att nå det måste jag tydligen tala om, alternativt  borsta bort ord som gör ont. Om en bara för en stund. Jobbet sköts och jag känner lugn i det. Men kroppen är sliten och psyket jämnat med marken. Jag kan hända ställer orimliga krav på min omgivning och vet i ärlighetens namn inte hur jag kommer vidare.

Jag känner mig i vägen för min omgivning, som att min sorg är obehaglig och i vägen. Att jag bör flytta på den och behålla den för mig själv för att inte belasta andra. Och med känslor som dessa vet jag inte vart jag tar vägen. Ingenstans är bättre, ingenstans är sämre. Bara jag och min sorg som gör bäst i att gå upp i rök. Det är så viktigt att min sorg behålls intakt, och varje gång som jag upplever mig vara i vägen skadas min sorg och den spricker lite. Min sorg är mitt minne av min ängel. Just så är det. Och skadas den så skadas mitt minne av min ängel.

Nu ska jag arbeta.

Är du en del av en röd tråd utan slut min ängel?

 Som jag inte ser idag. Som jag inte förstår idag. Men som är större än just idag.

/Din mamma

Det går dagar sedan du blev tvungen att gå. Vilken otrolig stolthet och tacksamhet som börjar infinna sig mellan tårarna. Jag träffar vänner och finner det viktigt att prata om dig. Jag börjar våga le och tillåta mig själv att njuta av ett bra samtal, en bra bok eller en film tillsammans med någon jag tycker om. Men så hugger sorgen tag och bildar bubblor av ensamhet. Och jag låter dem vara, låter dem självspricka eller själva flyga ifrån mig. För så viktigt är det att sorgen inte skjuts framför eller nonchaleras. Inte tas hål på så fort den känns.

Jag är rädd för skolan, min sista termin som påbörjas till hösten. Min bubbla av glädje riskeras nu bli kantad av sorg och ångest. Och jag vet inte hur jag ska göra. Jag ska försöka förklara hur det känns. Mina studieår har varit några av de bästa. Studierna är för mig mycket viktiga och har utan större friktion flutit på, på ett mycket tillfredsställande vis. Och så är det så viktigt att sista terminen fortsätter just som så. Men nu är du inte längre med mig. Och jag ska gå vidare i skolan som om du inte funnits i mig. Som om livet tar vid innan du blev till i mig. Men så är det ju inte, inget kan återgå tillbaka till livet ”då”. Jag är rädd att när jag ser tillbaka på  mina studieår kommer saknaden och ledsamheten vara det starkaste minnet och resten stå lite i bakgrunden. Eller så kommer minnet bli vackert. Att de var då du skapades och jag blev mamma. Ditt hjärta som jag bar så stolt slutade förvisso slå men uppdraget som var ditt fick ringar på vattnet och jag kanske kan se hur det var tänkt. Jag är en stolt kvinna som vet att hon älskat sin lilla så som jag vill älska min lilla. Kanske skolan ändå ska fullföljas i din ära. Och i min ära. För det är min passion. Lämna walk over är inte min stil och aldrig varit. Kämpa är däremot mitt närmaste handlag. Och så även här. Jag ger inte upp min ängel. För dig.

I dag kollade folk på dig. Jag bär dig stolt på min arm och människor som passerade slängde en extra blick. Så stolt över dig.

/ Din mamma.  

Though we´r far apart, you´r always in my heart.