Kan jag alltså inte skriva i ett worddokument för att sedan klistra in här. Förloras då de inställningar jag gjort på förhand? Ser så ut. Färg och typsnitt gick förlorat i processen. Får klura på detta i framtiden. Bloggplatsens uppgradering är inte bara bra. Barnsjukdomar kan tillfriskna after all...

Det är med obefogad försummelse jag varit frånvarande under en tid nu. Jag tänker börja med att säga att det finns ett elakt sammanträffande detta med hur magsjuka ofta inträffar på den kalla perioden av året. Den perioden då de flesta av oss antar en blekare ansiktston, den som riskerar se blågröngrå ut i vissa ljus, blir man nu magsjuk under detta ljus antar ansiktet en färg och får drag som liknar en zombies. Ska man bli kräksjuk kan detta väl hända på sommarhalvåret då zombielooken inte är lika påtaglig. Eller är det så att man någonstans ska matcha i utseende så som man känner sig i hälsa. Döende. Jag blev magsjuk.

Jag är också utbränd, saknar resurser och den sommaren som skulle användas åt återhämtning, åt energigivande umgänge och varma kvällsbad försvann i sorg och energikonsumerande dagar. Ingen hålls ansvarig. Ingen står skyldig. Men jag förblev trött, och blev än tröttare. Där startade nästa och sista terminen. Jag har haft ångest, jag gråter lätt och jag mår inte som jag förtjänar tycker jag.

Skolan känns oinspirerande och tung. Som ett nödvändigt ont jag ska igenom. Vill igenom. Men med minsta möjliga ansträngning. För att göra det krävs det från mig att jag börjar lyssna inåt, slutar försumma mig och mitt.

Mitt namn på din brevlåda och mitt huvud i din toalettskål. Vi har tagit ett steg närmre. Jag diggar oss. Kyss.

Tiden kommer ikapp mig. Allt har gått så snabbt. Vardagen just nu kan göra mig glad, till och med lycklig. Men så idag, faller jag mer på knä. Gråter och känner mig dränerad. Sjuk och trasig. Jag är inte stark. Jag är en svag person idag, på grund av det liv som serverats mig sista året. Det är för mycket på för kort tid för att jag ska orka, känna mig stark. Jag vill så gärna mig stark för din skull. Få dig att lära känna mig som stark, som glad och lycklig. När du träffade mig var jag allt annat än just lycklig och glad. Och stark kändes som en utopi. Hur jag klarade av att ge står för mig som en gåta. Och nu ligger jag här räddare än någonsin att du ska se igenom mig och mitt försök till att vara stark.

Jag är så mycket mer än den sorg jag bär, som jag fortfarande bär fast tiden har rullat på. Jag hoppas, i all enkelhet, att du ska se hur jag är mer än sorg, utan att jag behöver anstränga mig för att visa en mer mångfacetterad person. Jag tänker hur det förväntas av min omgivning att jag ska vara glad idag, ny och stark. Men det är jag inte. Jag sitter på opponering i skolan, jag skriver på presentationen allt medans jag gråter inombords. Allt medans jag minns hur du en gång växte inom mig. Och idag är en tung dag.

Jag gråter idag, jag minns smärtan på sjukhuset, ensamheten jag kände då min ängel låg mellan benen på mig, så pytteliten, så som du förväntades vara. Men ditt hjärta slog inte längre, därför låg du där. Jag var ensam. För den fysiska smärtan gavs morfininjektioner, för den psykiska gavs varma kramar och väna ord. Den var mer svårbehandlad och om förbisedd skapar den svårare men än behövligt. Personalen på södersjukhuset klarade av att se hur viktigt denna smärtbehandling verkligen var, för vilket jag är tacksam. En empirisk kunskap har växt ur erfarenheten och jag är glad över förståelsen av detta.

I morgon går vår uppsats upp för opponering och på torsdag ska vi hålla konferens, en presentation av resultatet av vår studie på området för HIV-prevention i Botswana. På torsdag åker jag hem till dig. Under helgen vill jag vara ledig, i helgen vill jag gråta i dina armar. Släppa på fasaden och våga vara ledsen. För jag har inga planer på att glömma, men för att må bra är sorgen en ventil att så ofta de behövs och trycker på, faktiskt också göra som så. För vet du, det är inte farligt.

Tack för att jag har dig.

God natt min ängel. God natt min skatt – ni är fina.    

In mysterious ways...

And so the days roll on, rotate to later become the next and the next. And all i can do is to have faith. What do you do? Fight it or give in? I gave in. Today. Tomorrow i dont now.

Later

/Mum 

Know that I’ve be absent a while now. Been here writing my ass off. My paper is due tomorrow, to be handed in to our supervisor to go over it and advise us to changes.  We´ve been good O. I am proud of us both. Thank you for this journey. In a week går vi upp för opponering, with our thesis that’s been in working project since February 2008. Well nervous.

”Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej

Den är större än du tror

Större än kärleken själv

För när du steg ner på denna jorden rund

Var du älskad från första stund

Älskad från första stund”

”Fråga inte när det hände, fråga inte hur det vände
Jag litar inte på morgondan, den kommer aldrig nånsin som den ska

Ser inte runt nästa hörn inte än, den här stunden kommer aldrig mer igen” 

Kunde inte säga det bättre själv.  

However, I´m trying to see the red thread that connects all that is happening. The meaning of tragedy, tears but also laughter and happiness. How my life looks today are the summative consequences of both tragedy as well as from laughter and bliss.  If my angel was still here with me, I would lack the experience of (okay, this one was the hardest), but what I mean is that I’ve gained so much when loosing you my angel. And it kills me when thinking of it that way. Cuz, what wouldn’t be better than if you were here with me baby angel.  

I´ve had the most wonderful weekend. Late night conversations, hugs and kisses with someone close to me, mean the world. Apart from days spent with you I am not doin all that well, oh well I am, but I’ve had a few sad days lately. Nothing no one should or could do any about. Just those days that now and again will come to me in the longing after my angel. I am crying and want the world to be different. But regarding the red thread and meaning of all that happens I know you gave me someone or something else the second your heart stopped beating.  

Now I wish you the best S. The best and nothing but.  

Lets light a candle for not only what was, but also for what is coming.

Mummy loves you.        

Jag vet idag att jag aldrig kan vara beredd. Är så glad för att jag förstått detta, nu kan jag vila i vetskapen. Men jag ska inte säga att det är utan tankar som jag vaggas in i förståelsen. Jag undrar vad jag kunnat gjort annorlunda. Vem, vad, hur hade eventuellt kunnat påverka utgången. Om ens alls. Oavsett vad vet jag idag att jag aldrig kan vara beredd. Luta sig tillbaka och lugnt skriva vidare.

Idag saknas du smärtsamt inom mig. Mammas ängel.

Du har inte en aning, aning. Det är s logiskt. Bara så.

På altanen, med spikmatta under ryggen ligger jag ute i solen. Jag läser en bok, inte tung så det blir aldrig jobbigt att hålla upp den med handen. Och jag har det bra. Men så står saknaden, sorgen på andra sidan glasrutan. Och då saknaden är min vän, mitt minne och förutsättning så välkomnas den hjärtligt med hela min kropp. Gårkvällen med fosterställning i dina armar och jag låter saknaden visa sitt nödvändiga ansikte. För dig. Och det går bra. Du lämnar inte, du stannar och menar att jag har fel när jag kämpar emot välkomnandet av sorgen efter min ängel. Och så här går det till, mitt liv i en konsert. Där glädjeminnen fäller tårar av sorg. Och hur kan jag be dig förstå när min egen person inte hinner med.

På söndag åker jag till Gävle, och som jag tidigare nämnt för mig själv orsakar förlusten och rädslan viss obstruktivitet i andningen. Det försvårar glädjens framkomlighet och gör att den nödvändiga fokuseringen som de nästkommande två veckorna förutsätter äventyras. Men du sa, jag går ingenstans, jag återfinns bakom hyllorna, datorn och surkålen. Så ta din tid.

Katastroftankar får mig ur spel. Rädd för förluster och påminns vackert varje dag om att vi blir drabbade. Och det är med glädje och stor stor sorg som jag drabbats denna sommar. Som är på väg att rinna ur händerna på mig.

En grisig sjuka gör att vi hostar, frustar, nyser och jämrar ikapp. Och gör att jag får tid med dig. Så välkomnas en grisig sjuka, med röd matta och storslagen musik slår vi båda ut armarna för att säga - Prosit, min kära, prosit!

Jag är inte hel, långt i från. Jag begravde mitt hjärta och mina lungor samtidigt som du försvann ifrån mig min ängel. Men någon behärskade hjärt- och lungräddning väl och mitt hjärta slår åter, tillsammans med några ynka andetag så lever jag. Du vet det nog inte själv, men höjden på ditt tak når molnen och jag får rum, mitt hjärta bankar och jag kan andas.