There are angels on earth. This summer has given me proof on the matter. Friends from a far, friends nearby and angels I don’t even know has given me proof on the fact that there are angels walking around on earth. That helps you along the road without even knowing. Simply beautiful. I can say that I’ve lost and I’ve gained all at ones. So why is it that one has to go through heartache to be able to see the beauty that is there right in front of you? Every minute of every day. One would like to get the gift of both. But it seems that one has to lose out on something dear, to be stricken by loss and sadness to really understand the beauty of words, of hugs and thoughts. I am in awe.    

So to all of you that has contributed in one way or another I am greatly thankful for all the e-mails, phone calls, thoughts and late night beers. You might not be the person I talk to on a day to day basis, however it is the unexpected mails from friends that proven to be angels on earth. So you along with the very close ones, you get me by. This summer I also gained friends in S, I and course you F. So important not to forget that when one door closes, another one opens. And even if it does not seems so at the time, eventually I will take the step over the threshold, and continue on the path I newly left.

Nighty nighty. Mum loves her angel. Mum loves her friends.  

When the summer is about to come to its end, I will have to try to tell you why this summer has  been one of the worst but between and behind also one of the best. The worst because I lost someone very important, someone growing big inside of me, every day every hour. But also the best, and it all comes down to YOU. The ones that made me understand that no man is an island all by themselves; it is YOU that made me see the absolute importance of friends. From afar or close by. It´s YOU that made it possible, and now I am somewhat ready to give back. The longing is still bad, the tears many, but the smiles are growing in numbers and the wound is healing. So from the bottom of my heart, all e-mails, all of your thoughts, best wishes and hugs, thank you all for being angels on earth. / Emie. Mum of an angel.     

Jag skulle till graven och till Bromma zoomarknad som ligger nära Bromma flygplats... när jag kom till kyrkogården var blomaffären stängd, fick tänka om, åka därifrån, ta 509an, men den gick inte dit jag skulle pga bygge så jag fick gott gå. En 35min senare var jag där... köpte vad jag skulle, men fortfarande inga blommor, fick gå annanstans och blev på vägen uppraggad av en 3-försäljare som försökte få med mig på en dejt, hm eller nått efter att vi pratat ett tag... (men sa att jag var apa annanstans) när jag sedan hittat några halvledsna blommor begav jag mig tillbaka till kyrkogården och graven, mötte en busschaufför vars mellannamn var bitterfitta, tappade bussremsan och fick gå, igen. Köpte en sms-biljett på hemvägen, svor lite över dagen, Den varma och svettiga. Men du har satt ett fånigt leende på mina läppar så jag tog de med en klackspark.  

Jag saknar dig min ängel, du fattas mig nått galet. Snart börjar skolan åter, sista terminen och den ses tyvärr inte framemot. Studera kan aldrig bli tråkigt, men möjligheten till att väl kunna fokusera kan finnas mer eller mindre. Och nu tryter den. Den tryter för att jag har stött på den största sorgen och jag är nervös för att åter möta livet på andra sidan. Där fun ´n games bor och jag är kanske inte riktigt är där än. Men också för att för mig, finns de fina här, och inte alls där. Jag är nervös för att mycket står på spel och för att jag måste kunna finna det nödvändiga fokus som uppsatsen förutsätter. Motivationen är inte svår att finna på, men ovanpå det kräver arbetet fokus, dag som natt. Och du är där. Och min ängel är inte här.  

Tidigare idag liknade jag mig med ett ruskigt otåligt barn på julafton. Där det spritter i tålamodsnerven och där jultomten bjuder på ett stilla lugn. Och därför önskar jul året om. Önskar lugn inuti.  

Mamma älskar dig. Mamma saknar dig. Mamma log. Ändå.   

Andra natten har till hälften snart passerat. Jag har feber. Den fulaste u-stickan och med tillhörande fatala symtom är det katastrofalt synd om mig. Nä då, inte alls. Men funderar på en up n´ go för att komma från det eviga spring som infektionen bjuder så frikostligt med. Usch. Vi är tre som jobbar natten och min kollega har fått en släng av svininfluensan eller en kusin till nyss nämnda pestsmitta. Så med andra ord- två av tre har feber. Ljuvliga natt. Jouren skriver ut en omgång Selexid så är jag åter i form inom ett par dagar.

Jag fick ett sms. Nu. Från öra till öra. Tack!

Mamma älskar dig.  

Jag gav en komplimang till en vän häromdagen. Jag menade att jag mådde bra i hans sällskap, att jag var glad när som jag var i hans samvaro. Och att det i given situation/ för omstädigheterna sett var det bästa omdömet/betyget en vän kan få. Tack F, jag är glad.   

Klockan är 02:48 och första natten av två har till hälften passerat. Och ni sover.

Mamma älskar dig.

Jag tog en paus. Jag jobbade, och alldeles för mycket. Jag kände inte utan stövlade på. Slog i väggen, men det tog inte fullt så hårt som jag trodde. Jag har klarat att emellanåt ändå fylla på min sinande ork. Finna glädje i människor jag tycker om ger mig en stark tro på framtiden. Med det sagt saknar den framtid jag aldrig fick. Jag saknar det ljus min ängel spred i mig. Vid varje hjärtslag fyllde du mig med en ofantlig lycka. Du gav mig allt ditt lilla hjärta kunde. Och du kommer för alltid leva kvar i mig, just så länge livet ger mig den tiden.

Men under tiden för nyfunnen olycka, kommer nyfunna och nyvunna bekantskaper. Som dyker upp där man minst anar de. Och på samma sätt som jag drabbades av sorg, går det att förstår att man även kan drabbas av motsatsen. Så som jag gjorde när ditt hjärta först slog inom mig. Jag vet allt för väl att vi lever med risken varje dag att drabbas. Men valet ligger i det senare, hur vi tar oss an det inträffade, oavsett drabbningens natur. Vilken insikt. Vilken tacksamhet. Vilken svårighet.

Tillförsikt är ordet. Tacksamhet är inställningen.

Det var tur att fågeln inte träffade mig då han sket alldeles intill mig - med andra ord börjar jag se glaset som halvfullt. Men det är med möda. Det ska gudarna veta.

God natt min ängel. Mamma saknar dig. God natt även till mina änglar på jorden. Ni ger mig bränsle, varje dag. Och du F, bidrar med ett leende eller fler.  Och det tackar ”man” för. Det tackar jag för.

För hur kan man nånsin va beredd. Då är det bra om de e mjukt när man slår i marken.

Vi går kraftigt underbemannade på jobbet och jag saknar ork. Jag har inga resurser att ta av. Jag ger och ger från ett som saknar vatten. Jag har inget att ta av. I dag efter lunchen satt gråten på raden av ögat, så väl inne på toa kom tårarna och de slutade inte. Jag satt ensam på personaltoaletten och grät så tyst jag kunde samtidigt som jag undrar hur länge. Hur länge gör det ont? Jag längtar så det svider efter att åter känna mig stark, full av resurser att dela med mig av.  Av samma kaliber vill jag för inget i världen känna mig fri från sorgen. Jag har förut skrivit hur sorgen är mitt minne av min ängel, och jag vidhåller fortfarande hur viktig den är för mig. Men jag vill känna mig stark igen, min kropp bekämpar ett krig, ensam på fältet och jag kan omöjligt vinna. Men så slår det mig hur jag inte alls är ensam. Jag fick för ett par dagar sedan ett mail från en gammal arbetskollega, hur hon menade att jag var stark och modig. Och som det slår rakt in i hjärtat, gråter mina trötta ögon rynkiga av väta. För det är just så som jag inte känner mig, varken stark eller modig. Med ord som gör mig väl sänder du mer än du förstår. Så jag vet, med säkerhet att jag inte är ensam. Ni är änglar, som min ängel är i himmelen verkar ni på jorden.

Jag pratade idag med min vän som för drygt 10 månader sedan drabbades av samma sorg. Vi delar lyckliga minnen, tankar om självförebråelse, tacksamhet, ofattbar saknad samt stor stor glädje. Idag precis som alltid var ett bra samtal. Vi menade att ord ofta ofta är överflödiga när de kommer ur klyschornas förlovade land. Och vi förstår att det intet på något vis är till för att tillbringa skada eller ökad sorg och saknad, men likt väl kan ord som inte reflekteras över att göra just de.  Och då tänker vi just på två inövade tröstens meningar.  ”Den var så liten och det var ju ett fel på den”… två meningar som aldrig, aldrig tröstar.  Att min ängel var för sjuk för att leva i vår värld gör inte min sorg mindre eller lättare att acceptera. Det är ju faktiskt fruktansvärt att det var just som så. Och sedan, storleken gör inte kärleken mindre.    

Beskedet kom som en chock. Efter sex år av misslyckanden så var jag inte beredd på hur denna nyhet skulle slå ner med sådan kraft. Min första känsla bestod av extrem glädje blandad med ilska som tillsammans slutade i rädsla, och jag skulle beskydda det liv som växte inom mig, som var beroende av mig för sin överlevnad. Jag låste dig inom mig, lät ingen diskutera din överlevnad, lät ingen ta dig ifrån mig. Min rädsla var obeskrivbar. Och där hamnade din pappa i kläm, på samma sätt som jag hamnade i kläm. Men på varsin ända om spektrumet. Det finns ingen mellanväg och vart skulle vi egentligen mötas tänkte jag.

I efterhand är jag besviken på känslorna som stod i vägen för oss att mötas tidigare, att samtala om framtiden och tillsammans känna och tänka. Men jag kan inte ändra och vet att jag gjorde det jag kunde under omständigheterna. Precis på samma sätt som du sa och verkade inom ramen för vad du förmådde. Vi kunde inte mer, vi kunde inte bättre.

Men jag är stolt. Jag ÄR stolt. Jag vill tacka för det som skedde. Vi lever olika liv, med olika erfarenheter och därför svarar vi olika på det lilla livet vars hjärta en gång slog med full kraft. Men att vi kan finna en väg av förstående är jag säker på.   

Ni kan omöjligt veta, men ändå ställer ni upp . Och ni ställer upp på sorgens villkor utan att veta. Det fantastiska är just den biten att ni kan omöjligt veta vilken viktig och underbar påverkan ni har i min smärtsamma vardag. Ni bara gör ändå, och det gör ni utan min förmåga att kunna ge något som helst tillbaka. Nu. Medmänniskor som kommer fram, bekanta som icke bekanta, nära vänner som de som jag inte annars pratar med på daglig basis, ni dyker upp, och ni ser. Ni ser det jag inte ser, inte orkar se. Och i och med det så bär ni mig framåt. Listan på förstående blickar, kramar och värme är oändlig. Den sinar inte. Jag drabbades av sorg. Och på samma gång drabbades jag av kärlek. Fick äran till att uppleva världens stora medmänskliga kärlek. Vilken tacksamhet. Min värld fick en ny värld, har fått en ny dimension. En konstform, ett  sorgens ansikte att vi även drabbas av kärleken till vardagen det lilla, den nya dimensionen.   

Jag har en spricka i mig, men vet att något eller någon kan ta sig in där. Jag vet att ärret aldrig försvinner, men att sprickan kan åter kan fyllas. Om det är med omgivningens kärlek, en ny förälskelse eller en känsla om stärkt kärlek till mig själv, vet jag inte. Men att den är på väg att fyllas är jag alldeles säker på.   

Förälskelsen till ett litet barn är en drivkraft som kan förflytta berg, och efter det att jag föll i porslinsspillror har jag knappt orka lyfta gaffeln från tallriken, men nu har jag börjat träna. Det är mitt psyke som blivit jämnat med marken, men nu har psyket börjat med tyngdlyftning. Och även om jag drabbas av svår träningsvärk stundom så har jag blivit nystark. Det är nya muskler som används varje dag. Och det är en häftig känsla att gå med avhuggna ben, ett annorlunda sätt att gå på. Fast likväl kommer jag framåt.

Jag vet idag, mer än igår att det finns saker vi inte rår över. Det blir som det blir och allt jag är menad att göra är att acceptera. Jag menar inte att det är lätt, men menar liktväl att jag ska acceptera mitt öde. Det stora tar över hur mycket jag än kämpar emot, och det bästa jag kan göra är att släppa taget. Jag drabbades, det är sanningen. Jag drabbades av det stora. jag drabbades när du skapades, på samma sätt som att jag drabbades när du togs ifrån mig. Vi drabbas. Nu bestämmer jag hur jag tar mig vidare. / Emelie. Stolt mamma till en ängel.