Beskedet kom som en chock. Efter sex år av misslyckanden så var jag inte beredd på hur denna nyhet skulle slå ner med sådan kraft. Min första känsla bestod av extrem glädje blandad med ilska som tillsammans slutade i rädsla, och jag skulle beskydda det liv som växte inom mig, som var beroende av mig för sin överlevnad. Jag låste dig inom mig, lät ingen diskutera din överlevnad, lät ingen ta dig ifrån mig. Min rädsla var obeskrivbar. Och där hamnade din pappa i kläm, på samma sätt som jag hamnade i kläm. Men på varsin ända om spektrumet. Det finns ingen mellanväg och vart skulle vi egentligen mötas tänkte jag.

I efterhand är jag besviken på känslorna som stod i vägen för oss att mötas tidigare, att samtala om framtiden och tillsammans känna och tänka. Men jag kan inte ändra och vet att jag gjorde det jag kunde under omständigheterna. Precis på samma sätt som du sa och verkade inom ramen för vad du förmådde. Vi kunde inte mer, vi kunde inte bättre.

Men jag är stolt. Jag ÄR stolt. Jag vill tacka för det som skedde. Vi lever olika liv, med olika erfarenheter och därför svarar vi olika på det lilla livet vars hjärta en gång slog med full kraft. Men att vi kan finna en väg av förstående är jag säker på.   

Ni kan omöjligt veta, men ändå ställer ni upp . Och ni ställer upp på sorgens villkor utan att veta. Det fantastiska är just den biten att ni kan omöjligt veta vilken viktig och underbar påverkan ni har i min smärtsamma vardag. Ni bara gör ändå, och det gör ni utan min förmåga att kunna ge något som helst tillbaka. Nu. Medmänniskor som kommer fram, bekanta som icke bekanta, nära vänner som de som jag inte annars pratar med på daglig basis, ni dyker upp, och ni ser. Ni ser det jag inte ser, inte orkar se. Och i och med det så bär ni mig framåt. Listan på förstående blickar, kramar och värme är oändlig. Den sinar inte. Jag drabbades av sorg. Och på samma gång drabbades jag av kärlek. Fick äran till att uppleva världens stora medmänskliga kärlek. Vilken tacksamhet. Min värld fick en ny värld, har fått en ny dimension. En konstform, ett  sorgens ansikte att vi även drabbas av kärleken till vardagen det lilla, den nya dimensionen.   

Jag har en spricka i mig, men vet att något eller någon kan ta sig in där. Jag vet att ärret aldrig försvinner, men att sprickan kan åter kan fyllas. Om det är med omgivningens kärlek, en ny förälskelse eller en känsla om stärkt kärlek till mig själv, vet jag inte. Men att den är på väg att fyllas är jag alldeles säker på.   

Förälskelsen till ett litet barn är en drivkraft som kan förflytta berg, och efter det att jag föll i porslinsspillror har jag knappt orka lyfta gaffeln från tallriken, men nu har jag börjat träna. Det är mitt psyke som blivit jämnat med marken, men nu har psyket börjat med tyngdlyftning. Och även om jag drabbas av svår träningsvärk stundom så har jag blivit nystark. Det är nya muskler som används varje dag. Och det är en häftig känsla att gå med avhuggna ben, ett annorlunda sätt att gå på. Fast likväl kommer jag framåt.

 

Ida

6 augusti 2009 03:41

Jag tycker du skriver väldigt vackert och poetiskt, vad du nu skriver om. Ville bara säga det :)

http://zinmyheart.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...