Though we´r far apart, you´r always in my heart.

Idag har det gått en vecka sedan ditt hjärta slutade slå och mitt hjärta lämnade mig för att återvända till sin Fader. Mitt hjärta är trasigt. Igår var första dagen jag tig mig ut, en vän drog med mig på en promanad, en vän som kan dela mina erfarenheter, tankar och känslor. Onda som goda. Bekräfta och tillsammans får vi aningens ro i det som är. När man delar sorg blilr den lite lättare att bära. Och så är det, vi blir lite starkare. Idag tog jag mig till diakonen på södersjukhuset. En själ att vara tacksam för, möten som träffar mitt i och som inte lämnar mig i sticket. Efter mötet köpte jag ett kort skrev om min sorg, men även om min tacksamhet inför personalen som vårdat mig. Som vårdar kropp och vårdar sorg. Som tar sig tid och ger en utrymme. Jag var upp för att lämna över min tacksamhets symboliska tecken tillsammans med en blomma, fällde en tår och menade mellan tårarna hur tacksam jag just var över visad ömhet. Under kvällen åkte jag hem till en gammal vän, åt lite mat och kollade på filmer. Pratade, grät lite och i omtankens tecken höll min ångest i handen.

Nu är jag hemma och i säng. Jag förstår hur viktigt det är att få dessa göremål under dagarna. Även de stunder när det skriker i kroppen av sorg som vill ut. Jag har lärt mig något fantastiskt, att de flesta i ens omgivning faktiskt inte är rädda för tårar och stark sorg. Tar min sorg och just håller den i handen. Och jag får vara. Min sorg får vara. Ni underbara.

I morgon ska jag upp till jobbet för att lämna mitt sjukskrivningsintyg. Det blir en utmaning, sist jag satte min föt där var dels för att jobba, men samtidigt för att berätta om barnet jag bar. Nu är det tomt och jag behöver berätta om min tomhet och sorg.

Thankfullness is grand. My love for you is vast and the emptyness the hardest. Emotions at its peak.

Liten i storlek - den största i kärlek.