Beskedet kom som en chock. Efter sex år av misslyckanden så var jag inte beredd på hur denna nyhet skulle slå ner med sådan kraft. Min första känsla bestod av extrem glädje blandad med ilska som tillsammans slutade i rädsla, och jag skulle beskydda det liv som växte inom mig, som var beroende av mig för sin överlevnad. Jag låste dig inom mig, lät ingen diskutera din överlevnad, lät ingen ta dig ifrån mig. Min rädsla var obeskrivbar. Och där hamnade din pappa i kläm, på samma sätt som jag hamnade i kläm. Men på varsin ända om spektrumet. Det finns ingen mellanväg och vart skulle vi egentligen mötas tänkte jag.

I efterhand är jag besviken på känslorna som stod i vägen för oss att mötas tidigare, att samtala om framtiden och tillsammans känna och tänka. Men jag kan inte ändra och vet att jag gjorde det jag kunde under omständigheterna. Precis på samma sätt som du sa och verkade inom ramen för vad du förmådde. Vi kunde inte mer, vi kunde inte bättre.

Men jag är stolt. Jag ÄR stolt. Jag vill tacka för det som skedde. Vi lever olika liv, med olika erfarenheter och därför svarar vi olika på det lilla livet vars hjärta en gång slog med full kraft. Men att vi kan finna en väg av förstående är jag säker på.   

Ni kan omöjligt veta, men ändå ställer ni upp . Och ni ställer upp på sorgens villkor utan att veta. Det fantastiska är just den biten att ni kan omöjligt veta vilken viktig och underbar påverkan ni har i min smärtsamma vardag. Ni bara gör ändå, och det gör ni utan min förmåga att kunna ge något som helst tillbaka. Nu. Medmänniskor som kommer fram, bekanta som icke bekanta, nära vänner som de som jag inte annars pratar med på daglig basis, ni dyker upp, och ni ser. Ni ser det jag inte ser, inte orkar se. Och i och med det så bär ni mig framåt. Listan på förstående blickar, kramar och värme är oändlig. Den sinar inte. Jag drabbades av sorg. Och på samma gång drabbades jag av kärlek. Fick äran till att uppleva världens stora medmänskliga kärlek. Vilken tacksamhet. Min värld fick en ny värld, har fått en ny dimension. En konstform, ett  sorgens ansikte att vi även drabbas av kärleken till vardagen det lilla, den nya dimensionen.   

Jag har en spricka i mig, men vet att något eller någon kan ta sig in där. Jag vet att ärret aldrig försvinner, men att sprickan kan åter kan fyllas. Om det är med omgivningens kärlek, en ny förälskelse eller en känsla om stärkt kärlek till mig själv, vet jag inte. Men att den är på väg att fyllas är jag alldeles säker på.   

Förälskelsen till ett litet barn är en drivkraft som kan förflytta berg, och efter det att jag föll i porslinsspillror har jag knappt orka lyfta gaffeln från tallriken, men nu har jag börjat träna. Det är mitt psyke som blivit jämnat med marken, men nu har psyket börjat med tyngdlyftning. Och även om jag drabbas av svår träningsvärk stundom så har jag blivit nystark. Det är nya muskler som används varje dag. Och det är en häftig känsla att gå med avhuggna ben, ett annorlunda sätt att gå på. Fast likväl kommer jag framåt.

Jag vet idag, mer än igår att det finns saker vi inte rår över. Det blir som det blir och allt jag är menad att göra är att acceptera. Jag menar inte att det är lätt, men menar liktväl att jag ska acceptera mitt öde. Det stora tar över hur mycket jag än kämpar emot, och det bästa jag kan göra är att släppa taget. Jag drabbades, det är sanningen. Jag drabbades av det stora. jag drabbades när du skapades, på samma sätt som att jag drabbades när du togs ifrån mig. Vi drabbas. Nu bestämmer jag hur jag tar mig vidare. / Emelie. Stolt mamma till en ängel.  

Skrivit en del idag. Klipper och klistrar vid ett piggare tillfälle. 01:34 känns som upplagt för fatala misstag som att radera mitt liv från hårddisken. Vad jag vill skriva är dock en godnattens-ord.

Jag sattsar på bra dagar- men glömmer aldrig.

/mamma