Det går dagar sedan du blev tvungen att gå. Vilken otrolig stolthet och tacksamhet som börjar infinna sig mellan tårarna. Jag träffar vänner och finner det viktigt att prata om dig. Jag börjar våga le och tillåta mig själv att njuta av ett bra samtal, en bra bok eller en film tillsammans med någon jag tycker om. Men så hugger sorgen tag och bildar bubblor av ensamhet. Och jag låter dem vara, låter dem självspricka eller själva flyga ifrån mig. För så viktigt är det att sorgen inte skjuts framför eller nonchaleras. Inte tas hål på så fort den känns.

Jag är rädd för skolan, min sista termin som påbörjas till hösten. Min bubbla av glädje riskeras nu bli kantad av sorg och ångest. Och jag vet inte hur jag ska göra. Jag ska försöka förklara hur det känns. Mina studieår har varit några av de bästa. Studierna är för mig mycket viktiga och har utan större friktion flutit på, på ett mycket tillfredsställande vis. Och så är det så viktigt att sista terminen fortsätter just som så. Men nu är du inte längre med mig. Och jag ska gå vidare i skolan som om du inte funnits i mig. Som om livet tar vid innan du blev till i mig. Men så är det ju inte, inget kan återgå tillbaka till livet ”då”. Jag är rädd att när jag ser tillbaka på  mina studieår kommer saknaden och ledsamheten vara det starkaste minnet och resten stå lite i bakgrunden. Eller så kommer minnet bli vackert. Att de var då du skapades och jag blev mamma. Ditt hjärta som jag bar så stolt slutade förvisso slå men uppdraget som var ditt fick ringar på vattnet och jag kanske kan se hur det var tänkt. Jag är en stolt kvinna som vet att hon älskat sin lilla så som jag vill älska min lilla. Kanske skolan ändå ska fullföljas i din ära. Och i min ära. För det är min passion. Lämna walk over är inte min stil och aldrig varit. Kämpa är däremot mitt närmaste handlag. Och så även här. Jag ger inte upp min ängel. För dig.

I dag kollade folk på dig. Jag bär dig stolt på min arm och människor som passerade slängde en extra blick. Så stolt över dig.

/ Din mamma.