Jag finns på jobbet nu. Sedan i måndags jobbar jag åter. Och jag vill mena att det är tungt. Jag tränger undan och får tillbaka, och tränger undan och får tillbaka. Och just så är det. Men jag vill klara det och jag trivs. Men jag vill också mena att alla inte alltid agerar som vore önskvärt. Men för att nå det måste jag tydligen tala om, alternativt  borsta bort ord som gör ont. Om en bara för en stund. Jobbet sköts och jag känner lugn i det. Men kroppen är sliten och psyket jämnat med marken. Jag kan hända ställer orimliga krav på min omgivning och vet i ärlighetens namn inte hur jag kommer vidare.

Jag känner mig i vägen för min omgivning, som att min sorg är obehaglig och i vägen. Att jag bör flytta på den och behålla den för mig själv för att inte belasta andra. Och med känslor som dessa vet jag inte vart jag tar vägen. Ingenstans är bättre, ingenstans är sämre. Bara jag och min sorg som gör bäst i att gå upp i rök. Det är så viktigt att min sorg behålls intakt, och varje gång som jag upplever mig vara i vägen skadas min sorg och den spricker lite. Min sorg är mitt minne av min ängel. Just så är det. Och skadas den så skadas mitt minne av min ängel.

Nu ska jag arbeta.