ӊnnu en dag igen, jag vaknar upp med tystnaden
jag står där lika vilsen som ett barn.
och som en våg kommer saknaden och den sköljer  över mig.  
I samma stund ser jag sanningen,
jag skall leva utan dig.

Det är inte regn som faller,
finns inga spår i snön som leder hit
ett hus bebott av tomhet
av hjärtat fattas det en bit
Det är inte regn som faller,
en kylig vind som söker sig hitin,
får se hur mina tårar
fryser till is på min kind"

Det är inte så att jag skrek rakt ut. Snarare en inre panikkänsla som säger ”nej” och "jag vill inte det jag ser". Det kommer blod på pappret och jag vet i samma ögonblick att mitt barn inte längre ska vara kvar hos mig. Det är samma känsla av vetskap som jag hade innan jag fick reda på att jag bar dig. Det är en högre vetskap som någon berättar för dig, genom din kropps signaler.

Den 29/6 slutade ditt hjärta att slå och jag trillade flera meter. Nu är tomheten den värsta, möta dagen ensam utan dig i mig. Att se världen på nytt och förstå hur och varför är inte en fråga med självklara svar.

Så liten i storlek - den största i kärlek. Så efterlängtad. Och så ledsen är jag nu. Att jag kunde älska någon så mycket som jag inte känt, att jag kunde sakna en framtid så som jag inte levt i. Livet är svårt och nu ska jag gråta över saknaden jag lever i.