Vi går kraftigt underbemannade på jobbet och jag saknar ork. Jag har inga resurser att ta av. Jag ger och ger från ett som saknar vatten. Jag har inget att ta av. I dag efter lunchen satt gråten på raden av ögat, så väl inne på toa kom tårarna och de slutade inte. Jag satt ensam på personaltoaletten och grät så tyst jag kunde samtidigt som jag undrar hur länge. Hur länge gör det ont? Jag längtar så det svider efter att åter känna mig stark, full av resurser att dela med mig av.  Av samma kaliber vill jag för inget i världen känna mig fri från sorgen. Jag har förut skrivit hur sorgen är mitt minne av min ängel, och jag vidhåller fortfarande hur viktig den är för mig. Men jag vill känna mig stark igen, min kropp bekämpar ett krig, ensam på fältet och jag kan omöjligt vinna. Men så slår det mig hur jag inte alls är ensam. Jag fick för ett par dagar sedan ett mail från en gammal arbetskollega, hur hon menade att jag var stark och modig. Och som det slår rakt in i hjärtat, gråter mina trötta ögon rynkiga av väta. För det är just så som jag inte känner mig, varken stark eller modig. Med ord som gör mig väl sänder du mer än du förstår. Så jag vet, med säkerhet att jag inte är ensam. Ni är änglar, som min ängel är i himmelen verkar ni på jorden.

Jag pratade idag med min vän som för drygt 10 månader sedan drabbades av samma sorg. Vi delar lyckliga minnen, tankar om självförebråelse, tacksamhet, ofattbar saknad samt stor stor glädje. Idag precis som alltid var ett bra samtal. Vi menade att ord ofta ofta är överflödiga när de kommer ur klyschornas förlovade land. Och vi förstår att det intet på något vis är till för att tillbringa skada eller ökad sorg och saknad, men likt väl kan ord som inte reflekteras över att göra just de.  Och då tänker vi just på två inövade tröstens meningar.  ”Den var så liten och det var ju ett fel på den”… två meningar som aldrig, aldrig tröstar.  Att min ängel var för sjuk för att leva i vår värld gör inte min sorg mindre eller lättare att acceptera. Det är ju faktiskt fruktansvärt att det var just som så. Och sedan, storleken gör inte kärleken mindre.