Att veta att andra delar ens känsla av tomhet inför det upplevda gör att sorgen på något sätt delas, den betyder något större när vi är fler.  Vi sörjer våra änglar om än på varsitt håll. Och tillsammans leker de hos Gud. Så välkomna så välsignade vinkar de ner till sina mammor. Som med brusten framtid och sargat hjärta försöker leva vidare. Men hur svårt är det inte att sörja något som inte blev, så svårtgreppbart, sådan är sorgen för oss. Den befinner sig i ett ingenmansland. I ett vakuum där lever sorgen. Så liten i storlek – den största i kärlek var och är du. Så efterlängtad och precis så ledsna är vi. Hur tar man sig vidare ut igenom den akuta sorgen, tårar finns i överflöd och värk i mängder och kanske det är så att man får se till att slösa något väldigt på den varan. För när ditt hjärta började slå började min framtid skena galopp, och men skenande kropp står vi med den underbaraste lotten kvinnan fått, att vi inte kan stoppa det som händer. Men när ditt hjärta sedan slutade slå, står vi där med brusten framtid, en lika skenande men nu ack så tom kropp och ett vakuum som med ord är obeskrivbart. Tomhet är det som bäst och kanske mest gör saknaden rättvisa. Men hur känns tomhet om det bara är tomt. Det är en sorg så svår att ta på. Men jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus inom mig. Men du togs bort, alldeles för tidigt. Jag fick låna en ängel. För en stund.