Skrivet i torsdag den 23/10 på Gävles centralstation. Infört idag den 27/10 sittades på min praktik.

Sitter i skrivandets stund på Gävles centralstation och väntar på att bussen ska anlända så att jag får borda färdmedlet som ska ta mig hem. På väg till stationen passerade jag stan pch två väktare som muskelstint vaktade Gävles osäkra gator. De båda stannar till och med brett mellan benen, leende samtidigt som att de inte släpper mannen med blicken  punktmarkerar de mannen som står några meter bort. Utan vidare uppseendeväckande beteende står han stött med hjälp av två kryckor. Man ser snabbt att det föreligger stor misär bakom mannen och han skiljer sig markant  från sin städade omgivning. Dock skadar inte mannen en fluga där han står. Väktarna som letar upp och om möjligt provocerar fram stökighet står nu och punktmarkerar mannen som tydligt börjar känna sig obekväm. Man kan anta att han redan innan kan uppleva sig om något obekväm i den värld han lever i. Han vänder ryggen mot väktarna i hopp om att dessa ska ge upp leken om vem som ska blinka först, försöker bli så liten som möjligt och helst, helst skulle han nog vilja bli osynlig så att även han får lov till en plats på gatan. 

Nu har det inte gått många minuter om ens en, och jag hinner tänka ovanstående. Jag hinner också finna en formulering som inte kränker mannen. Jag går fram till pojkarna i uniform och frågar lite löst - "Jag undrar hur ni utifrån er yrkesroll resonerar kring vad denna form av punktmarkering syftar till? Och då är jag intresserad just utifrån den yrkesroll ni har, som är till för att till viss del få människor att känna sig bekväma när ni patrullerar runt i stan". Jag pausar för att ge pojkarna  en chans att besvara. Med ett leende ger en av killarna mig en förklaring till att syftet var att se till att mannen mådde bra och att han inte var för berusad. Mer uttömmande svar än så fick jag inte och jag är ändå förvånad över mängden ord jag fick till svar. Då retunerade jag med att mena att jag tyvärr tror att de precis åstadkommit det motsatta. Jag lämnade pojkarna i uniform och hoppas att kanske jag kan ha influerat till reflektion. Men man ska inte tro för mycket om sig själv, men kanske inte för lite om andra heller. 

Tack för mig.            

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...