Jag kan inte få grepp om mina känslor. Jag kan känna mig så ensam här och näst intill rotlös. Men kan trivas så som jag inte trivts förut. Jag kan inte få ihop mina känslor. Jag känna mig så i vägen för er men samtidigt så nära. Jag kan känna mig kreativ men slås av en rastlöshet nästan svårfångad i min fokusering. Jag kan inte förklara på ett vis att jag själv förstår så hur kan jag be dig förstå. Och där började tårarna rinna, så vilsekommen är jag i skrivande stund.

Nu gäller ren fokusering på det som faktiskt stavas sanningen och livet. Och jag vet, men förstår besvikelsen i dina ögon, att jag förlorar fokus på Dig och dig.

När jag stänger dörren till det som är mitt och ni går hem till det som är ert blir det tydligt att mitt liv inte är här. Jag uppskattar så ensamheten att jag i stor utsträckningen väljer självheten (som jag väljer att kalla den form av ensamhet som är självvald) framför gemenskapen. Men för att ensamheten ska fungera som ett eget val så måste det även vara just så, ett autonomt beslut taget oberoende yttre omständigheter. Men nu känns det inte som att jag kan påverka min omgivning så som jag är van med. Och direkt uttryckt- det suger!      

Så just så är det- blev du klokare.

Sov gott.