Det har nog inte varit så bra ändå, det jag skrivit här. Kanske har jag gjort mitt här. För även om jag skriver en del så finns det ingen kvalité i det jag skriver. Formuleringar med grava syftningsfel och mindre kloka resonemang. Och det ska till en sådan som jag och känna mig aningens dålig just då kvalitén på inläggen försämrats. Det är inte bara av sämre kvalité men just den senaste tidens inlägg har kantats av prestationsångest vilket ALLTID drar ner spontaniteten och det fria tankeflödet.

I går gick jag ensam på praktiken, med ansvar över tre avdelningar uträttade jag uppgifter på löpande band, svarade i telefonen och gjorde mindre bedömningar/ställningstaganden. Jag gick därifrån fantastiskt nöjd och faktiskt stolt, en känsla av att detta var på "riktigt" infann sig och jag känner att jag nog en dag kommer att bli en ganska okej ssk ändå, *blygt uttryckt*. En av de svårigheter jag mötte, inte från omgivningen, inte från patienter utan var från identifikationshåll just. Att personalen ringer Mig, konsulterar Mig, och Jag ska deligera vidare, lägga upp en plan för en patient, komma överens med övriga personalen, se till att detta blir genomfört och dokumentera problem, mål ,och åtgärd. Jag tror bestämt jag har en stor fördel i och med mitt jobb som undersköterska. Insynen i deras yrkesroll ger mig en stor ödmjukhet när jag samtalar och lägger upp en omvårdnadsplan, tillsammans med dem.   

Så vart befann sig min handledare då, jo hon och de övriga två sjuksköterskorna var på kurs, så i går var det jag och två vikarier. Och jag måste säga att ett bättre omdöme än att önska en som kollega, och släppa lösa tyglar på ett sätt som min handledare gjorde med mig igår finns inte. Jag menar att det måste tyda på en tilllit till mig och min förmåga att hantera min yrkesroll på ett proffesionellt vis. Jag ler och är ganska nöjd. Frågan om än mycket lite början skönjas, synen på mig själv som sjuksköterksa, vem är hon?

Snart ska jag packa ihop min dator och bege mig hem. Mitt andra hem. Och även om jag längtar kan jag känna en rädsla och viss oro över hemkomsten, just då jag bär en svacka med mig. Men jag tror/hoppas att det/den känslan ordnar upp så snart jag kommer hem.

Och en tillit till att det ordnar sig.