....vilken välbehövlig kväll. Det är underskattat. Och jag njuter...

Jag har alltid vetat...ensamhet är underskattat. Men den sista tiden har jag upplevt en ensamhet på ett nytt vis. Jag känner mig långt ifrån mina viktiga vänner. Det blir som att tappa greppet en aningens och de nya vännerna vet så lite. I det finns en tjusning men också en ny sorts ensamhet i gemenskapen. Kan du förstå vad jag menar vännen? Kan du förstå varför jag vill lära känna, varför jag vill finnas och verka i gemenskapen som vid sidan om det härliga ger mig denna svårbeskrivna känslan av att vara så ensam.

Att inte veta hur morgondagen ska se ut har alltid varit det vackra men nu är det just de, det vackra som skrämmer mig. Samtidigt som det lockar och ger vardagen sin charm. Om någon kunde ge mig en spåkula så kunde denna dag bli lättare, men ack så tråkig. För jag vill inte veta, men jag vill uppleva lite kontroll över dagen. Kanske en lärdom om livets svårighet, låta det bero. Och vila tryggt.

Men kanske har jag förbrukat den rätten till tillit. Fast hjärtat står öppet vill jag gömma mig för Dig. Men aldrig är det möjligt, för Du ser och hör allt.

Nu ska jag vila, i min tillit. Till Dig.