Vilken dag, vilka människor, vilka möten. Och då talat ur ett alldeles enastående perspektiv med stor positivism och engagemang. Och vi hade det bra, det goda samtalet stod i fokus och tillsammans bidrog vi i en medskapande pedagogik. Jag har gjort en dag på geriatriska kliniken/minnesmottagningen också kallad. Med så goda erfarenheter att jag blivit indragen i en värld så intressant att jag kan överväga gå vidare i den världen. Den världen som öppnar sig vid sjukdomens början. Men så tänker jag, är det inte alltid så när man träffar engagerade eldsjälar. För det är svårt att känna annat vill jag påstå. Men kanske inte bara det ändå, det är något visst med att själv kunna se och dra visa reflektioner, få uppleva detaljer och vidga ett redan taget synsätt, få aha-upplevelser om du så vill...

Jag saknar demensavsnittet i utbildningen. Jag saknade bemötande och förståelse kring sjukdomens effekter på intellekt och logik. Jag saknade förståelse kring anhörigperspektivet och vad ett bristfälligt bemötande kan bidra till för den demenssjuke. Jag saknade förståelse kring hur känslorna styr den demenssjukes uppfattning av omvärlden, hur överdriven stimuli kan vara skadligt. Jag saknade kunskap kring hur proffesionalism ser ut i arbete med demenssjuka, hur arbetet med dessa ser ut och hur otroligt viktig den teoriteiserande objektiviteten är för att kunna vara subjektiv och arbeta medvetet. Därav sitter jag i utvgruppen på skolan för att kunna påverka denna bristfälliga utbildning på mer områden än ovanstående. Krav är ordet som saknas i utbildningen.

Jag ska vara ärlig, jag gick in i den här praktiken med en viss nedslagen inställning till hur mycket jag verkligen skulle kunna lära mig. Med vana av patientkontakt- och med viss känsla för mötet med den utsatta människan ligger detta liksom för mig och jag tog tyvärr detta för något självklart. Och så varse jag skulle komma att bli om att det finns så mycket tyst kunskap. Så jag är glad för denna placering. Inte för dosettdelning, inte för såromläggning, inte för medicinlistor, utan just för insynen i en värld som inte existerar på sjukhusen. Det återfinns i dokumenation, i lugn och ett nytt, men ändå lilka viktigt sätt att arbeta proffesionellt på. Det är med ett raffinerat sätt utarbetat och genomtänkt. Och i detta drar jag stor lärdom inför kommande möten med den demenssjuke och hennes anhöriga. 

Ikväll fick vi mycket avklarat. Och samtalade skönt. Kan hända att jag ändå inte förhåller mig så avslappand som önskvärt är. Men jag läser inget in i det utan väljer att väja för viss stelhet och tycker det är skönt att vi kan ha en fin vänskap ändå.  

God natt