Det finns många dokumentärer som alla visar på samhällets och socialtjänstens tvivelaktiga sätt att hantera fall där barn otvivelaktigt far illa på olika sätt. Vad jag och andra insatta i ämnet ofta återkommer till är just att människor oavsett proffession ser vad dem vill se.

Ofta för att det är en känslig fråga, den fråga som rör föräldrars rättigheter att vara just föräldrar. För att det ligger något fult i ifrågasätta föräldrar förmåga att tillgodose sina barns behov.

"Pipe Line" skriver i ett inlägg på sin blogg, rörande samma ämne hur hon blir uppgiven när hon ser hur människor vanvårdar sina barn. När de har förmågan att reproducera sig men saknar kapaciteten att ta hand om sin avkomma. När andra har dokumenterad kapacitet att ta hand om barn. Men saknar förmågan. Hon frågar sig vad som är rätt och fel? Men samtidigt menar hon att hon vet vad hon tycker- och jag instämmer.

Varför är det då så laddat att debattera föräldrars svårigheter i sitt föräldrarskap. Framför allt vid utvecklingsstörning eller andra dokumenterade svårigheter med sitt leverne, - dem gör så gott dem kan är ord som ofta figurerar i folks munnar när man samtalar kring ämnet. Men allra mest tragiskt är det när människor som är till för att verka för barnets bästa ändå väljer att formulera sig på detta vis. Skola, socialtjänst och vården är exempel på myndigheter som allt för ofta gör ett aktivt val när dem väljer att förbli passiva. Tillräckligt är aldrig tillräckligt om det inte täcker barnets behov.   

Jag skäms och skräms för denna evidens.