Jag tror att jag i samtal letar fenomen och svar för att därigenom finna lösningar. Av detta att dömma är jag pragmatisk i min jakt efter resultat.

Men samtidigt älskar jag att samtala planlöst om vindens olika riktningar.

Min mamma vill stundom plocka ner mig från skyn då jag och min pragmatiska ådra förlorar ödmjukheten, för det händer. Och jag känner av det, oftast för sent dock. Och har jag otur är det fel person som hamnar i min ström av överlägsenhet som inte har på något sätt onda avsikter. Otur att kliva en oskyldig fin vän på tårna. Men min vän K sa idag att hon älsakade mig och jag är snabb i returen. Våra samtal är underbart njutbara och fulla av respekt. Och jag vill aldrig brista i ödmjukheten inför vänner och mina grannar.

När jag var yngre blev jag alltför ofta trampad på. Aldrig mobbad men alltid lätt förbisedd och utnyttjad. Tror att jag idag tar igen och att jag därför även får passa mig för att låta historian påverka mitt handlande idag. Dra lärdom óch använda mig av historian som en motivator men aldrig tilllåta massförstörelse av ödmjukheten. 

Ödmjukheten, lyhördheten och respekten blir sällan bristande i jobb. Det är snarare mina närmsta som i meningsutbyten kan hända få smaka på mitt behov av hävdelse.

Detta är ett område under konstruktion. Mitt renoveringsobjekt. Vilket är ditt renoveringsobjekt? För aldrig kan jag väll tänka att det råder fullkomlighet. Om du så hävdar önskar jag en precisering av begreppet fullkomlig.

Nu lämnar jag byggarbetsplatsen med stor ödmjukhet och förståelse.

Ser ut över min 24 kvadratare och njuter över läget i livet. Vänner att älska och en ordnad praktikplats. Nu återstår en dust med Gavlegårdarna. Men först bör sömnen göra entre.

Välkomna. 

Men mamma älskar mig ändå.