...på alla mail och koder. Jag vill ha dig här på riktigt i natt och suga liv ur din halspulsåder.

Eller också tar vi bara ett glas vitt och snackar lite löst om jordens världsproblem.

För att gå ner i varv och lära hjärnan att hantera och selektera information, tar jag dagar då jag vägrar gå in i måsten. Latar mig med en bra bok i solen, äter en glass och påtar bland blommorna på den numera lummiga ballkongen. Vi pratade om konsten att leva i nuet. För det finns en svårighet för mig, inte svårighet att njuta av dagen och se det små tingens skönhet. Utan mer en svårighet att stänga av planer på framtida projekt och planer. För så är det för mig. Så mycket vilja att förändra och påverka, att dagen ibland riskerar gå förlorad.

Ett seminarium avslutades med ett "på tu man hand" möte med vår lärare. Med en kram bekräftade hon mig i mina försök att nå ut med reflektioner och påverka samt utmana mina klasskamrater i ämnet pedagogik. Läraren berättar hur jag representerar det som högskolan bör vara och att jag bar seminariet på mina axlar. Hon tackade för min insats men beklagade sig över den genomsnittliga nivån. Jag tackade och blev rörd över hennes ord- kanske för att jag längtat efter dessa ord. Men varför behövde jag dessa ord för att tro på min förmåga vill jag fråga mig.

Hon avslutade vårt snabba möte med att säga- jag hoppas att du fortsätter att läsa pedagogik i framtiden, du har stora potential.

Här skulle jag vilja bo en dag, sitta på verandan med benen dingalde i vattnet. Nu ska jag gå ner med tvätten.