Jag tror att jag i samtal letar fenomen och svar för att därigenom finna lösningar. Av detta att dömma är jag pragmatisk i min jakt efter resultat.

Men samtidigt älskar jag att samtala planlöst om vindens olika riktningar.

Min mamma vill stundom plocka ner mig från skyn då jag och min pragmatiska ådra förlorar ödmjukheten, för det händer. Och jag känner av det, oftast för sent dock. Och har jag otur är det fel person som hamnar i min ström av överlägsenhet som inte har på något sätt onda avsikter. Otur att kliva en oskyldig fin vän på tårna. Men min vän K sa idag att hon älsakade mig och jag är snabb i returen. Våra samtal är underbart njutbara och fulla av respekt. Och jag vill aldrig brista i ödmjukheten inför vänner och mina grannar.

När jag var yngre blev jag alltför ofta trampad på. Aldrig mobbad men alltid lätt förbisedd och utnyttjad. Tror att jag idag tar igen och att jag därför även får passa mig för att låta historian påverka mitt handlande idag. Dra lärdom óch använda mig av historian som en motivator men aldrig tilllåta massförstörelse av ödmjukheten. 

Ödmjukheten, lyhördheten och respekten blir sällan bristande i jobb. Det är snarare mina närmsta som i meningsutbyten kan hända få smaka på mitt behov av hävdelse.

Detta är ett område under konstruktion. Mitt renoveringsobjekt. Vilket är ditt renoveringsobjekt? För aldrig kan jag väll tänka att det råder fullkomlighet. Om du så hävdar önskar jag en precisering av begreppet fullkomlig.

Nu lämnar jag byggarbetsplatsen med stor ödmjukhet och förståelse.

Ser ut över min 24 kvadratare och njuter över läget i livet. Vänner att älska och en ordnad praktikplats. Nu återstår en dust med Gavlegårdarna. Men först bör sömnen göra entre.

Välkomna. 

Men mamma älskar mig ändå.

Det finns många dokumentärer som alla visar på samhällets och socialtjänstens tvivelaktiga sätt att hantera fall där barn otvivelaktigt far illa på olika sätt. Vad jag och andra insatta i ämnet ofta återkommer till är just att människor oavsett proffession ser vad dem vill se.

Ofta för att det är en känslig fråga, den fråga som rör föräldrars rättigheter att vara just föräldrar. För att det ligger något fult i ifrågasätta föräldrar förmåga att tillgodose sina barns behov.

"Pipe Line" skriver i ett inlägg på sin blogg, rörande samma ämne hur hon blir uppgiven när hon ser hur människor vanvårdar sina barn. När de har förmågan att reproducera sig men saknar kapaciteten att ta hand om sin avkomma. När andra har dokumenterad kapacitet att ta hand om barn. Men saknar förmågan. Hon frågar sig vad som är rätt och fel? Men samtidigt menar hon att hon vet vad hon tycker- och jag instämmer.

Varför är det då så laddat att debattera föräldrars svårigheter i sitt föräldrarskap. Framför allt vid utvecklingsstörning eller andra dokumenterade svårigheter med sitt leverne, - dem gör så gott dem kan är ord som ofta figurerar i folks munnar när man samtalar kring ämnet. Men allra mest tragiskt är det när människor som är till för att verka för barnets bästa ändå väljer att formulera sig på detta vis. Skola, socialtjänst och vården är exempel på myndigheter som allt för ofta gör ett aktivt val när dem väljer att förbli passiva. Tillräckligt är aldrig tillräckligt om det inte täcker barnets behov.   

Jag skäms och skräms för denna evidens.    

-När man kramar någon ska man känna värme.

Om man som barn aldrig känner av denna värme hur lär man sig då värme?

Den 8/5 samt 10/5 sänds "Min pappa är utvecklingsstörd" i repris på tvåan.

Välkommen in.

Jag undrar om det verkligen finns tid för nödvändig reflektion. För utvärdering av tiden som förflutit. En timme fylld av bra tankar och välstämda skratt. Alltid trevligt och aldrig stelt. Men allt för ofta är det allt för ytligt. Och detta inte brist på mer djupgående förmåga, tvärt om har vi alltid besuttit en god förmåga till att vara ärliga och gräva i varandra. Men ytligheten beror på en tidsbrist, ett stressat möte som snabbt är övergående. Vi kramas länge och väl för att sedan skynda vidare ut i våra liv.

Jag tänker ofta på hur det hade varit om jag aldrig rest iväg. Om dagen för vår separation ändå skulle kommit. Vi vill olika saker med våra liv och värderar livets njutningsobjekt annorlunda. Och det är den flaskhalsen som gör ett eventuellt förhållande omöjligt. Men jag tänker ändå ofta på det. På hur mycket av mitt snesteg som äger ansvar i separationen. Eller svarar snesteget på ett utmattning, ville jag ha något annat?

Du säger att du arbetar med och umgås vid tillfälle med likasinnade, som lever på samma sätt som du. Att dessa aldrig därför ifrågasätter levernet. Och i den meningen menar du att detta är gott och väl. Du menar också att du inte behöver ta större hänsyn till andra för att det redan finns en outtalad förståelse bland dem du arbetar och umgås med. Jag menar att man dock bör kunna förstå att ens handlingar påverkar än vidare för människor på andra sidan. Dessa lever ju faktiskt parallellt med dig och dina.

Men är glad för vårt i stunden njutbara möte. Man får vara glad för det lilla ;) Men jag vet, levde med den skapade "bristen på tid" i fem år. Man tar inte illa upp utan lär sig anpassa förväntningarna till personen.

Kanske i framtiden kan vi umgås sida vid sida med våra familjer. Men som jag även sa som rättning, är att det faktiskt inte är så enkelt. Fem år med ring på fingret betyder att det då var dig jag valt att leva med. Det var ingen flirt på semestern och vårat val var högst seriöst. Först lät det som en självklarhet från min sida, men efter reflektion ger tanken med sig. Det är inte alltid så enkelt. Men som vi sa samstämmigt- vi gör det inte svårare än vad det är.

Ta dig tid och upptäck något annat. Ge dig in i "utanförskapet" i en ny bemärkelse.

Välkommen in.

Jag har fått en uppenbarelse. Det var en lek i samarbete, en alkoholrelaterad partylek som fick mig att vakna. Med ryggarna mot varandra ska ena parten ge intruktioner gällande hur en duplofigur sitter ihop. Jag på min sidan ska sedan med likadana duploklossar sätta ihop dessa efter given instruktion. Samtidigt tävlar vi mot ett annat par som gör samma efter en på samma sätt ihopsatt duploklossfigur.

JAG KAN INTE TA INSTRUKTIONER!!!

JAG KAN INTE LYSSNA!!

JAG MÅSTE BLI BÄTTRE PÅ ATT LYSSNA!!

JAG TRODDE MER OM MIG SJÄLV!!

JAG KAN INTE HÖGER OCH VÄNSTER!!

JAG SUGER I DUPLOLEKAR!!

JAG BORDE INTE DRICKA ALKOHOL OCH BYGGA MED KLOSSAR!!

Vårt lag förlorade. Men maten var mycket god, och drinkarna farligt goda.

Tack J och A för en smakrik och insiktsfull kväll.