En vecka kvar på praktiken förlagd på Gävle sjukhus och avdelning 105. Jag kämpar med ansvarsdemoner, främjar mig från vanor, förflyttar mig in i rollen som sjuksköterska. Det kommer att vara det svåra, identifikationen.

I kväll kommer D hit, som jag delar ytterdörr och liv med. Inte setts på tre veckor, och kvällen inleds med tända ljus, och maten redo på bordet. Då det inte händer särskilt ofta njuter jag av att fungera uppvaktande och värmade för relationens behov.

Vill fortsätta mitt bloggande med fokus på  min utbildning. Brister, slit, tvivel, passion, löneavtal, stress, magsjukor och allt annat som påminner en om att detta är ett kall.

Trevlig kväll.   

När ett beslut tas ang det vi inom sjukvården benämner som 0-HLR är det är läkarens personliga åsikt som råder. Med samråd med sjuksköterskan tas ett beslut huruvida man ska avstå från hjärt- och lungräddning vid ett eventuellt hjärtstopp. Man bedömer situationen som så pass dålig att en god prognos av HLR inte finns. Är situationen även så att man tar beslutet att hålla sig restriktiv i behandlingsåtgärder kan då hända att man skär ner på dagliga kontroller samt viss medicinering och provtagning. Från våran sida, kan hända för att skona patienten från besvärlig provtagning, medicinering med eventuella biverkningar och kontroller så som blodtryck och daglig vikt för att nämna vanliga kontroller som skulle kunna vara besvärliga för en mycket dålig patient.

För att hålla oss till ämnet etiskt dilemma så är såklart frågan om 0-HLR i sig redan fylld med etiska problemområden. Vem tar beslutet? Hur tas beslutet? Även om riktlinjer finnes, hur ofta omprövas beslutet i realiteten? osv… Det finns således en problematik ofrånkomligt bara genom själva beslutsfattningen kring HLR. Hur ofta tas beslutet i samråd inte bara med sjuksköterska utan även med patienten och dess anhöriga, är en rutinfråga som kan behöva utvecklas.

Nu till vår fundering, när man skär ner på kontroller, provtagning, samt viss medicinering, och vårdar utifrån en palliativ grundsyn, hur påverkar detta en adekvat patient när det kommer till hopp och synen på sin situation. Även om patienten är införstådd med att man håller begränsade åtgärder vid ett hjärtstopp så innebär det för patientens del inte nödvändigt att man förhåller sig palliativt. Det vi gör för att skona patienten från det vi ser som ”onödiga behandlingsåtgärder”, kan för patienten vara högst nödvändigt.

Patienten som resonemangen är hämtade ifrån fann sig innan sin bortgång i just den situationen. Jag som vårdare upplevde det svårt att svara på frågor ang huruvida vi väljer att avstå från fortsatt daglig vikt för att nämna en av de restriktioner som det beslutats om. Även om detta varit ansträngande och besvärligt för patienten har det synbart varit av visst värde för patienten. Något som kan hända inte tas i beaktning när ett liknande beslut tas.

Med andra ord, när vi tar ett sådant beslut, för vem tas beslutet? En onödig behandlingsåtgärd, vem är det onödig för och i så fall varför? Kan vi försvara det etiskt, att frånta en patient hoppet för tillfrisknande? Om sjukvården skär ner på åtgärder för mig som patient, när ska jag som patient ge upp? Blir uppfattningen att sjukvården ”gett upp” i det vi kallar för ”att skona patienten från visst lidande”. Är det våra värderingar för vad som är lidande som får styra våra beslut? Kanske en ansträngningsdyspné vid förflytning uppfattas som onödigt mödosamt för patienten, kanske blodtrycksmanschetten som spänner åt den blånade armen kan upplevas som ett onödigt ont, och vi avstår således från dessa kontroller som kan hända innehålla så mycket mer för patienten. Har vi tänkt efter när vi väljer bort det som fungerar på samma sätt som det vi kallar för ”anhörigdropp”. Är det inte samma sak? Att ”göra något” utifrån ett behandlings- och medicinskt perspektiv kan hålla patienten vid gott mod, och känslan av att ligga i dödens väntrum som en patient beskrev det kan minskas.

Finns det andra sätt att skona en svårt sjuk patient som inte svarar på given behandling? Där palliativ vård understryks med patientens bästa i intresse. Och till den egentliga frågan, hur svarar man på dessa frågor, kring restriktiva behandlingsåtgärder? Hur kan jag få detta att falla i patientens favör? Hoppet är ändå det sista som lämnar en människa för att citera någon vis.