Känner mig tillsfreds just nu. Här där jag sitter. Det är när alla mår bra. Ingen håller sig tillbaka, ingen gömmer sig och alla syns. Kräver sin plats utan att behöva kräva den. För det faller sig så rätt.

Jag undrar lite över vad du (R) gör. Så långt borta. Tänkte lite på vad det innebar för mig att träffa dig. Inte enbart just där, för tiden vi hade var mest stark passion och längtan. Men kanske man kan fråga sig till vad vi båda längtade.. Kan man lura in varandra i en falsk förhoppning om ljus framtid. Var det just det som drog oss fram och höll oss tillbaka.

Frågan består för mig, vad det innebar för mig att träffa dig? För oavsett falska förhoppningar om ljus framtid så bjöd du mig på något jag länge letat efter. Möte med Gud, mitt bland stora iskalla vågor. Och det mötet kom att bestå.

Tror inte att vi såg anledningen där vi promenerade en tidig morgon på stranden. För den övergick vårat förstånd. Förblindad av känslan. Du som ledare och jag som följare, trodde jag mig hittat kärleken. Men förälskelsen var så mycket högre än så. Den lärde mig något om livet. Och gav mig en stor ryggsäck att samla det i.

Nu behöver jag ta kontakt med dig inför eventuell c-uppsats på området. Vi är liksom inte dom mer, utan med nya liv och ny partner ser mötet med dig annorlunda ut. Behövde förklara och skriva ner för D att läsa. Så var det då, men nu är det vi.

Hoppas isen är skön idag.