Though we´r far apart, you´r always in my heart.

Idag har det gått en vecka sedan ditt hjärta slutade slå och mitt hjärta lämnade mig för att återvända till sin Fader. Mitt hjärta är trasigt. Igår var första dagen jag tig mig ut, en vän drog med mig på en promanad, en vän som kan dela mina erfarenheter, tankar och känslor. Onda som goda. Bekräfta och tillsammans får vi aningens ro i det som är. När man delar sorg blilr den lite lättare att bära. Och så är det, vi blir lite starkare. Idag tog jag mig till diakonen på södersjukhuset. En själ att vara tacksam för, möten som träffar mitt i och som inte lämnar mig i sticket. Efter mötet köpte jag ett kort skrev om min sorg, men även om min tacksamhet inför personalen som vårdat mig. Som vårdar kropp och vårdar sorg. Som tar sig tid och ger en utrymme. Jag var upp för att lämna över min tacksamhets symboliska tecken tillsammans med en blomma, fällde en tår och menade mellan tårarna hur tacksam jag just var över visad ömhet. Under kvällen åkte jag hem till en gammal vän, åt lite mat och kollade på filmer. Pratade, grät lite och i omtankens tecken höll min ångest i handen.

Nu är jag hemma och i säng. Jag förstår hur viktigt det är att få dessa göremål under dagarna. Även de stunder när det skriker i kroppen av sorg som vill ut. Jag har lärt mig något fantastiskt, att de flesta i ens omgivning faktiskt inte är rädda för tårar och stark sorg. Tar min sorg och just håller den i handen. Och jag får vara. Min sorg får vara. Ni underbara.

I morgon ska jag upp till jobbet för att lämna mitt sjukskrivningsintyg. Det blir en utmaning, sist jag satte min föt där var dels för att jobba, men samtidigt för att berätta om barnet jag bar. Nu är det tomt och jag behöver berätta om min tomhet och sorg.

Thankfullness is grand. My love for you is vast and the emptyness the hardest. Emotions at its peak.

Liten i storlek - den största i kärlek.

"Var inte arg lilla mamma jag var tvungen att gå. Av någon anledning orkade inte mitt hjärta att slå".

När det blir så att något fruktansvärt sker,

står det klart i ljuset att det är fler som ser.

Fram kommer världen och tar befäl,

ni vill mig alla så väldigt väl.

Jag bär på en sorg som är så stor,

men vet samtidigt vart mina riktiga vänner bor.

Det blir lite varmare inom,

När det blåser som en storm.

Men tillsammans står det klart,

Att livet med er ändå är underbart.

/Tack alla som finns, med ord, med kramar och tankar som värmer.  

Att veta att andra delar ens känsla av tomhet inför det upplevda gör att sorgen på något sätt delas, den betyder något större när vi är fler.  Vi sörjer våra änglar om än på varsitt håll. Och tillsammans leker de hos Gud. Så välkomna så välsignade vinkar de ner till sina mammor. Som med brusten framtid och sargat hjärta försöker leva vidare. Men hur svårt är det inte att sörja något som inte blev, så svårtgreppbart, sådan är sorgen för oss. Den befinner sig i ett ingenmansland. I ett vakuum där lever sorgen. Så liten i storlek – den största i kärlek var och är du. Så efterlängtad och precis så ledsna är vi. Hur tar man sig vidare ut igenom den akuta sorgen, tårar finns i överflöd och värk i mängder och kanske det är så att man får se till att slösa något väldigt på den varan. För när ditt hjärta började slå började min framtid skena galopp, och men skenande kropp står vi med den underbaraste lotten kvinnan fått, att vi inte kan stoppa det som händer. Men när ditt hjärta sedan slutade slå, står vi där med brusten framtid, en lika skenande men nu ack så tom kropp och ett vakuum som med ord är obeskrivbart. Tomhet är det som bäst och kanske mest gör saknaden rättvisa. Men hur känns tomhet om det bara är tomt. Det är en sorg så svår att ta på. Men jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus inom mig. Men du togs bort, alldeles för tidigt. Jag fick låna en ängel. För en stund.   

ӊnnu en dag igen, jag vaknar upp med tystnaden
jag står där lika vilsen som ett barn.
och som en våg kommer saknaden och den sköljer  över mig.  
I samma stund ser jag sanningen,
jag skall leva utan dig.

Det är inte regn som faller,
finns inga spår i snön som leder hit
ett hus bebott av tomhet
av hjärtat fattas det en bit
Det är inte regn som faller,
en kylig vind som söker sig hitin,
får se hur mina tårar
fryser till is på min kind"

Det är inte så att jag skrek rakt ut. Snarare en inre panikkänsla som säger ”nej” och "jag vill inte det jag ser". Det kommer blod på pappret och jag vet i samma ögonblick att mitt barn inte längre ska vara kvar hos mig. Det är samma känsla av vetskap som jag hade innan jag fick reda på att jag bar dig. Det är en högre vetskap som någon berättar för dig, genom din kropps signaler.

Den 29/6 slutade ditt hjärta att slå och jag trillade flera meter. Nu är tomheten den värsta, möta dagen ensam utan dig i mig. Att se världen på nytt och förstå hur och varför är inte en fråga med självklara svar.

Så liten i storlek - den största i kärlek. Så efterlängtad. Och så ledsen är jag nu. Att jag kunde älska någon så mycket som jag inte känt, att jag kunde sakna en framtid så som jag inte levt i. Livet är svårt och nu ska jag gråta över saknaden jag lever i.