Varför sa jag så, varför gjorde jag så. Varför hävda mig, varför inte vara bättre än så. Varför vara så in i järnskruvars osäker. Varför inte hålla käften. Varför varför varför. Känner du igen dig. Det gör jag.

Går ofta hem och undrar om jag inte kan ta en nål och tråd för att sy ihop läpparna på mig för att minimera att dessa grodor tar sig ut, i tid och otid. Och dom gånger man verkligen måste prata så är man tvungen att göra en mogen övervägning för att styngnen stretar och smärtar. Det blir bäst.

Här dock haglar orden, och det är skönt. För här känner jag aldrig så. Här uttrycks dom mest privata känslorna, av skam, av smärta och en underbar ljuvlig livsglädje. För jag älskar att leva, bara jag någon gång kunde hålla käften.

Nu åker jag hem över helgen. Hostar och nyser. Men längtar efter dina armar. Bli lite ompysslad. Mest bara vara nära.

Så jag säger med igensydda läppar...välkommen in.