Det är nästan som att jag sprängs. Är inte tom utan fylld av skam för att jag låter min tomhet fylla mig. Låta en ledsamhet ta över. För de sista dagarna har jag så det gjort. Tilllåtit en ledsamhet att bli större. Istället för att se, som som jag brukar se. Att allt har en djupare mening än den vi kan förstå när något smärtar eller tynger. Och så farligt är det inte. Jag mår ganska bra. Jag gör det jag älskar och låter aldrig den lågan slockna. Jag är ambitiös och passionerad. Förminska inte vikten av det och det vackra i den passionen.

Min kunskapstörst ökar med ökad kunskap och min längtan att hjälpa ökar i takt med ökad insyn av andras lidande och dessa förenat bidrar till en stark längatan att förändra och påverka.

Sofia Åkerman skriver i sin blogg hur hon är allergisk mot lidande, hur hon inte tål det och hur det tar sig uttryck. Hon skriver hur det inte är det stora världsproblemen som utlöser de värsta reaktionerna utan att det just är det orättvisa och det lidande som finns i vår närhet som kan trigga igång en stark reaktion.

"Jag vet att jag inte kan rädda världen. Jag vet att jag måste avgränsa mig till att hjälpa de människor som finns i min närhet och möjligtvis också engagera mig i ett specifikt problemområde. Men jag kan inte jobba för att förbättra miljön, rädda alla lidande djur, starta behandlingshem, driva tjejgrupper, hjälpa misshandlade kvinnor och barn som utsatts för övergrepp, fixa läger för ungdomar som mår dåligt, resa till Afrika med Läkare utan gränser, starta solskensgrupper som besöker ensamma gamla människor, jobba på BRIS, driva ett forum och föreläsa och ... göra ALLT samtidigt. Jag vet det. Jag har till och med lärt mig att sätta gränser gentemot alla de människor som kontaktar mig. Föräldrar, vårdare, studenter, ungdomar som mår dåligt. Jag kan inte hjälpa dem alla. De skulle behöva en hel hand, men jag kan bara bidra med ett finger eller kanske till och med bara en nagel. Gav jag mer skulle jag snart inte ha några händer kvar, och då skulle jag bli handikappad.
Så allra värst blir det när det faktiskt gäller folk i min omgivning. En hemlös kvinna som saknar ordentliga skor. En patient med stora ödem på benen som behöver få sina ben lindade i hemmet, men det tar en vecka att ordna någon som kan göra det. En kursare som blir illa behandlad av en lärare och som behöver någon som står upp för henne". 

Med stor erfarenhet och ökad kunskap följer för vissa en stark längatan att förändra och påverka. Så gör det för oss. Vem sätter upp regler för hur långt vi får sträcka oss. För att bibehålla oss själva intakt bör jag inte knyta knut på det som är jag. Då kan jag bara bidra med ett finger och tillslut inget alls. Men kanske jag även gör det för att själv få minska lidande. Det låter illa i ord, men tänk dig för. Om vi alla skulle sätta oss in i andra lite mer, slänga av oss vårt tunga och titta in i ännu tyngre. Och också ge där, så skulle vi får ett givmilt och generöst samhälle med folk även mår bättre. Vi mår alla bra av att ge. Om du sitter där och mår dåligt, och du och du, så kanske vi kan avlasta oss själv genom att ge till annan. Det blir liksom TVÅ FLUGOR I EN SMÄLL.

"Det finns så mycket lidande till och med i den nära omgivningen, och det är där det är som svårast att begränsa sig. När jag lider för att de lider och när jag faktiskt KAN göra något åt det. Varför skulle jag låta bli?
- För att man inte hela tiden kan ge och ge till andra utan att utplåna sig själv, svarade Sandra.
- Men, sa jag, jag gör det ju lika mycket för att lindra mitt eget lidande som för att lindra deras. Det är bara det att jag ibland känner att jag passerar någon form av gräns. Det känns som att det är fel att cykla hem till patienter på fritiden för att linda deras ben och att köpa skor åt hemlösa. Men samtidigt, vem är det som har satt den gränsen? Vem har bestämt att det är fel?
- Jag vet inte, sa Sandra. Du kanske ska köpa skorna då.

Ja, jag kanske ska det? Åhååå, dessa ständiga allergiska besvär!

Välkommen in.