"Mina erfarenheter berättar om att man i daglig mun talar om tro och religion som något att ta till och/eller drabbas av just i stunder av svaghet. Att man tillåts bli duperad av yttre faktorer som ska till att avhjälpa situationen. Att det just därför drabbar den som är desperat efter hopp och tillfrisknande, ett såkallat ”divine intervention” eftersöks och man faller således offer för religionen.

Detta sätt att se på, låt säga redskapet ”tro” tillskrivs inte mig som författare utan går snarare raka motsatsen till min tro. Jag har länge funderat över vad det är med den konsten att ta vara på tiden man får, leva för dagen och njuta av sina nära. Vad är det med den konsten, som tycks komma efter sjukdom och sorg trängt in, men återfinns sällan annars. I detta kan svar ligga som rör skönheten i just denna dag samt i de små tingens ljuvlighet. Att man eftersöker något större än en själv, något som inbegriper en större mening i den svåra stunden berättar för mig att det är sjukdomen som är redskapet att nå tron med."

"Du och jag lever i ett sekulariserat individualiserat samhälle där man inte gärna ber sin granne om hjälp och om erbjudit även svårigheter att ta emot hjälp. I samtal kring tro och den hjälpen som den kan tyckas erbjuda kan den därför ses som en svaghet och därför inget att öppet tala kring. När tragedier sker och det kan vi se med exempel som tsunamin i Thailand och sist nu med mordet på tioåriga Engla, hur människor går samman och erbjuder varandra hjälp över gränserna. Vi lagar mat åt varandra och istället för att erbjuda hjälp så ger vi den bara. Vi blir förenade på ett sätt som vi annars inte är. Att ta emot hjälp, erbjuda den och finnas för sin granne är plötsligt helt accepterat. Med detta kommer även en accepterad tilltro på Gud. Eller åtminstone samtal med och om Gud. Så på samma sätt som tragedier och sjukdomar förenar människor öppnar dessa upp för en tilltro på högre makter. Man vill inte vara ensam och söker händer att vandra tillsammans med.

Ensamhet och rädsla för att bli övergiven är känslor som tunga besked och svår kamp kan föra med sig. Men ur vårt individualiserade och sekulariserade samhälle växer vårt behov att komma samman och vända blicken uppåt. Vi förklarar det utifrån olika som boken skriver religiösa metoder men anledningen ser jag vara densamma. Vi är inte lämnade åt oss själva, vi vandrar med, vi samtalar med, vi ber till, vi söker styrka i och vi gör det för att vi inte vill känna oss övergivna."

Skrev i natt på ovanstående. Jag undrar vad jag egentligen skrivit. Kanske du kan upplysa mig.

Välkommen