Det är nästan som att jag sprängs. Är inte tom utan fylld av skam för att jag låter min tomhet fylla mig. Låta en ledsamhet ta över. För de sista dagarna har jag så det gjort. Tilllåtit en ledsamhet att bli större. Istället för att se, som som jag brukar se. Att allt har en djupare mening än den vi kan förstå när något smärtar eller tynger. Och så farligt är det inte. Jag mår ganska bra. Jag gör det jag älskar och låter aldrig den lågan slockna. Jag är ambitiös och passionerad. Förminska inte vikten av det och det vackra i den passionen.

Min kunskapstörst ökar med ökad kunskap och min längtan att hjälpa ökar i takt med ökad insyn av andras lidande och dessa förenat bidrar till en stark längatan att förändra och påverka.

Sofia Åkerman skriver i sin blogg hur hon är allergisk mot lidande, hur hon inte tål det och hur det tar sig uttryck. Hon skriver hur det inte är det stora världsproblemen som utlöser de värsta reaktionerna utan att det just är det orättvisa och det lidande som finns i vår närhet som kan trigga igång en stark reaktion.

"Jag vet att jag inte kan rädda världen. Jag vet att jag måste avgränsa mig till att hjälpa de människor som finns i min närhet och möjligtvis också engagera mig i ett specifikt problemområde. Men jag kan inte jobba för att förbättra miljön, rädda alla lidande djur, starta behandlingshem, driva tjejgrupper, hjälpa misshandlade kvinnor och barn som utsatts för övergrepp, fixa läger för ungdomar som mår dåligt, resa till Afrika med Läkare utan gränser, starta solskensgrupper som besöker ensamma gamla människor, jobba på BRIS, driva ett forum och föreläsa och ... göra ALLT samtidigt. Jag vet det. Jag har till och med lärt mig att sätta gränser gentemot alla de människor som kontaktar mig. Föräldrar, vårdare, studenter, ungdomar som mår dåligt. Jag kan inte hjälpa dem alla. De skulle behöva en hel hand, men jag kan bara bidra med ett finger eller kanske till och med bara en nagel. Gav jag mer skulle jag snart inte ha några händer kvar, och då skulle jag bli handikappad.
Så allra värst blir det när det faktiskt gäller folk i min omgivning. En hemlös kvinna som saknar ordentliga skor. En patient med stora ödem på benen som behöver få sina ben lindade i hemmet, men det tar en vecka att ordna någon som kan göra det. En kursare som blir illa behandlad av en lärare och som behöver någon som står upp för henne". 

Med stor erfarenhet och ökad kunskap följer för vissa en stark längatan att förändra och påverka. Så gör det för oss. Vem sätter upp regler för hur långt vi får sträcka oss. För att bibehålla oss själva intakt bör jag inte knyta knut på det som är jag. Då kan jag bara bidra med ett finger och tillslut inget alls. Men kanske jag även gör det för att själv få minska lidande. Det låter illa i ord, men tänk dig för. Om vi alla skulle sätta oss in i andra lite mer, slänga av oss vårt tunga och titta in i ännu tyngre. Och också ge där, så skulle vi får ett givmilt och generöst samhälle med folk även mår bättre. Vi mår alla bra av att ge. Om du sitter där och mår dåligt, och du och du, så kanske vi kan avlasta oss själv genom att ge till annan. Det blir liksom TVÅ FLUGOR I EN SMÄLL.

"Det finns så mycket lidande till och med i den nära omgivningen, och det är där det är som svårast att begränsa sig. När jag lider för att de lider och när jag faktiskt KAN göra något åt det. Varför skulle jag låta bli?
- För att man inte hela tiden kan ge och ge till andra utan att utplåna sig själv, svarade Sandra.
- Men, sa jag, jag gör det ju lika mycket för att lindra mitt eget lidande som för att lindra deras. Det är bara det att jag ibland känner att jag passerar någon form av gräns. Det känns som att det är fel att cykla hem till patienter på fritiden för att linda deras ben och att köpa skor åt hemlösa. Men samtidigt, vem är det som har satt den gränsen? Vem har bestämt att det är fel?
- Jag vet inte, sa Sandra. Du kanske ska köpa skorna då.

Ja, jag kanske ska det? Åhååå, dessa ständiga allergiska besvär!

Välkommen in.
  

Det handlar om onda känslor som oftast inte bottnar i någon sanning. Det vill jag att ni ska veta. Det är inte någon annan. Det är mest livet som det ser ut. För det är orättvist. Och när det blir svårt att bara acceptera sina egna val och "livsöde" kan det med lätthet lämpas över ansvaret på annat håll. Men tro aldrig att det är ditt eller ditt ansvar, eller ens påverkan. Utan mest som livet är i största allmänhet. 

Gräset är aldrig grönare där borta, utan kanske har du bara använt annan jord att så i eller andra frön. Och därför kan jag aldrig få samma gräs som du. För jag har sått i helt annat klimat och måste då förvänta mig ett annat gräs. Så det är bara att gilla läget. Jag kan ju inte sträva efter ditt gräs, ellern någon annans. Så därför är gräset aldrig grönare där borta.

Idag har jag lättat mitt hjärta. Och vi vet ju att monster lever i mörkret. Så nu kanske dom försvinner.

Monstret i buken, ja den är kvar hur mycket man än lättar hjärtat. Där kan Dr Phils motto aldrig hjälpa. En annan Dr kanske. Men inte Phil.

Välkommen in.  

Jag har hamnat i en stor formsvacka känner jag. Jag tycker att ganska mycket är väldigt tungt. Och jag tror tyvärr att det handlar om en osäkerhet, och den är nyuppkommen. Eller kan hända att den funnits där. Och något har fått den att tippa över. Något eller någon. Jag är en kvinna, men känner mig ofullstängdig i någon mening. Min kropp sviktar. Och ni bara säger att jag är så förkyld hela tiden, men aldrig när man inte gått i en annans skor ska man yttra sig och fördöma. Och ni säger följ med ut men min ekonomi ser inte ut som eran. Jag betalar för två boenden och ni husar hos föräldrarna. Vi lever olika liv och prioriterar och värderar olika. Inget att göra åt men ibland kan det kännas som en liten orättvis kränkning.

Det känns som att kroppen förfaller, med smärta och oro. Med symtom som påverkar mig som kvinna. Som påverkar det som dom kallar kvinnlighet. Och vad är kvinnligt. Är det ett medialt och socialt påhitt kan hända. Kanske är jag nöjd med att vara mig. Kanske är jag rätt stolt över det som blivit jag. För jag märker att när jag försöker få ihop den som ÄR jag och den som jag tror mig/vill vara så försvinner det som verkligen är det beundransvärda i mig, som min mamma brukar säga. Charmen i dig, säger hon, ligger i den livsglädjen som funnits, i de plirande ögonen, och leendet som sträcker sig från öra till öra. Det kluckande skrattet och den bubblande glädjen. Förmågan att känna sorg och den integriteten som behållit mig intakt. Men nu har jag spruckit lite, gått sönder i sömmarna. Ögonen plirar inte lika mycket och avund och missunsamhet lurar. Och jag blir mindre. Så låt mig titta uppåt. Finna åter den tro och kraft som ligger bakom de plirande ögonen och bubblade glädjen.

Jag vill iakta, inte bli iaktgen. Jag vill veta att det går även i tystnad. De yttre omständigheterna ska kunna vackla och förändras och värdet i mig ska bestå.

Och nu har jag ovanpå osäkerheten fått en virusinfektion som yttrar sig i en mängd utslag på kroppen, från lår till hals. Pityriasis rosea också kallad medaljongsjuka. Är man inte ärrig så är man hårig, och är man inte det så är man prickig. Eller så är man som en annan all of the above, as thay say. Jag är en kvinna, med avsaknad från kvinnliga attribut i den mediala världens rankning. Men jag är en klok, reflekterande ematisk person som avsäger mig osäkerhet i en icke perfekt värld. Är hellre mig än har eftenamnet von Sydow och viger mitt liv åt kvinnliga attribut som så snabbt tröttar ut folk.

Hur var det nu med fördömandet. Ja, vi levde visst i en icke perfekt värld, vore synd att bryta trenden.

Välkommen in.

Med fröken livrädd är man aldrig ensam. Hon ger oss kärleksblommor, orosmåln och den dagliga fighten med våra väderkvarnar. Det som är du och det som jag. Här nedan på min byrå . Och på kulturhuset till den 11 maj. Fröken livrädd på sergelstorg, möt henne där.

http://www.kulturtidningen.se/default.asp?id=3191&refid=20534&ptid=

Vet ni en sådan där förkylning som inte hörs så väldigt, men som kliar och svider i  halsen. En sådan som hostas fram men som ändå inte är en typisk bondförkylning. Mest en sådan som ligger och pyr. Gör att kroppen värker och man känner sig så där lagom febrig. Men då å då piggnar på sig, men så känns det där gnaget av stundom. En sådan där egentligen falskt töntig förkylning. Man vill ligga under täcket och bara toksnora och tokhosta och vara så där alldeles täppt att man inte alls kan säga att man är snuvig för då låter det sduvig. Jag vi vet en sådan där förkylning som kan vara skön, en sådan har inte jag. Jag har en sådan där tung-i-kroppen-falsk-något-virus-härjar-i-mig-förkylning.

Och den kom över mig som på en nysning. Jag lämnade in vår ansökan vi jobbat så fantastiskt bra med må jag säga, men under press och stress. I handöverräckningen kom hostan och halsontet över mig som på en nysning. Och så typiskt är det inte, den uppdämda förkylning som tar plats och invaderar en svag lite stackarns kämpande kropp. Fy på dig. Försvinn,  nu genast.

Och sedan sitter jag här med D och hans bror. Väntar möjligen in J, det vore trevligt. Lite festval yra mitt i hosta och plugg. Nä, nu är det lite fika framme. Kramar om och blir omkramad.

Välkommen in.

Och du, N. Jag skriver för jag tror mig veta. Varma ord värmer faktsikt. Lägg in dom i micron tillsammans med värmedynan din ;) så blir de ännu varmare, för jag menar verkligen vad jag skriver. Allt gott till dig ikväll.

Varför sa jag så, varför gjorde jag så. Varför hävda mig, varför inte vara bättre än så. Varför vara så in i järnskruvars osäker. Varför inte hålla käften. Varför varför varför. Känner du igen dig. Det gör jag.

Går ofta hem och undrar om jag inte kan ta en nål och tråd för att sy ihop läpparna på mig för att minimera att dessa grodor tar sig ut, i tid och otid. Och dom gånger man verkligen måste prata så är man tvungen att göra en mogen övervägning för att styngnen stretar och smärtar. Det blir bäst.

Här dock haglar orden, och det är skönt. För här känner jag aldrig så. Här uttrycks dom mest privata känslorna, av skam, av smärta och en underbar ljuvlig livsglädje. För jag älskar att leva, bara jag någon gång kunde hålla käften.

Nu åker jag hem över helgen. Hostar och nyser. Men längtar efter dina armar. Bli lite ompysslad. Mest bara vara nära.

Så jag säger med igensydda läppar...välkommen in.

Jag vet så mycket men förstår så lite, varför kan jag inte beté mig därefter.

Jag ber om ursäkt för de häktiska och hätska dagarna du tillbringade med mig. Det har varit en stressad och pressad vecka och allt annat få komma i andra hand. Även du, och också du. Men jag tror att ni förstår, annars hade ni aldrig haft det tålamodet ni faktiskt har.

Jag är tacksam varje dag för att jag har dig mamma.

Gray´s Anatamy nu och en cykeltur sedan, mest för att röra på bena för att resten av kvällen tillbringas bakom skärmen.

Välkommen tillbaka.

Välkommen in.